Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 2

Han lade handen på sitt bröst, der han förvarade bevisen om sin börd. — Ja, att regera är skönt, sade den unga prinsessan med ifver, under det hennes blick, förlorande sig i rymden, tyckte sig se en hägring af .hronen: det är skönt att vara sitt folks afgud, att majestätiskt framskrida under skuggan af åldriga baner, omgifven af sina undersåtare, vid ljudet af en ljuf musik och det ännu ljufvare ljudet af mängdens bifallsrop, att se sin väg öfverallt blomsterströdd och i stället sjelf utströ vwälserningar ... — Ja, sade prinsen, i det han tryckte sin fars bref emot sitt hjerta; att regera är skönt, ty det ir skönt att kunna låta från sina läppar utgå ord, hvilka gälla som lagar, att med en vink styra millioner, att, liksom hafvets vågor böjas och sänkas af vädret, kunna upphöja eller tillintetgöra menniskorna, och som en Gud styra deras öden. — Nåväl! — Men att älska är ännu skönare, sade han, i det han kastade sig på knä... O, Maria! vet, alt om någonting kan tillfredsställa den törst efter sällhet, som förtär oss, är det snarare kärleken, än thronen. Prinsessan svarade, med värdig och allvarsam hållning: — Det tillhör icke er att gifva mig råd, ty ni har svurit att lyda mig. Då jag i går bad om er bjelp, svor ni att tjena mig, både med pennan och svärdet. — Det är sant... 0O, dåraktiga löfte! — Om ni ej redan aflagt ett sådant löfte, borle ni göra det; ty ni ser faran af min belägenhet, och då en man med hjerta beklagar en olycklig, är det för att bjelpa densamma; men då en riddare beklagar en qvinna, är det för att rädda henne. I detta ögonblick blef prinsessan afbruten genom ankomsten af ett bud från slagfältet, som anhöll om företräde. En officer, höljd af svett, hvars kläder och vapen voro i oordning, inträdde; han hade med