Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 2

mig. Kunde jag tänka på er rang, då jag i går mötte edra blickar, hörde er röst och var för;nkt i det ljulva svärmeri, som kärleken inguver. — Detta är endast en blind yrsel hos ett ungt oerfaret hjerta. , o— Nej, det är icke min kärlek, som sökt er, det är ni som uti er person visat mig allt hvad jag älskade. Länge förblandad med de lägre folkklasserna, vaggade jag mig stundom i ljufva drömmar om ära och sällhet, hvilka, vid åsynen afer skönhet, återsväfva för min själ. Behaget och renheten i edra drag erinra mig om orangeträdens hvita blommor, som förkunnade närheten af min boning efter en mödosam vandring bland klipporna; den glans som strålar i edra ögon synes mig såsom förebud till lugnets återvändande efter stormen, och den ädla värdighet, som thronar på er panna, kan liknas vid segerpalmen, målet för krigarens bragder i striden. — Nåväl, Giovano, svarade hon, jag skall icke draga mig tillbaka. Om ni till föremål för er kärlek vågat välja en person så högt öfver erirang, så vågar jag öppet erkänna denna kärlek, hvilken jag, oaktadt dess djerfhet, anser såsom bevis på stolthet och mod. -— O, Maria! — Men det är icke uti inbillningens bländverk och en obemärkt tillgifvenbet, som jag vill att denna kärlek skall visa sig. Genom dess allmakt skola andra lika ädla egenskaper hos er framkallas till verksamhet, ert mod upptändas och er rältskänsla lifvas vid åsynen af det förtryck, jag är underkastad af en fruktansvärd fiende. Då jag som qvinna icke kan annat än bedja, tillhör det er som man att strida. — Store Gud! hvad skall jag göra? utropade Giovano, ett rof för de mest skakande känslor. I — Gå! besegra dina, fiender, och återkom med en krona. Ke En krona, sade Giovano för sig sjelf, då det är just för bepnes skull ag afstår den, —