farans stund, ert stöd i olyckan och er slaf för evigt. — Ni vill... — Jag vill ingenting... Jag känner endast ett häftigt begär att se er, alt lefva nära er, och denna blinda åtrå, som är starkare än jag, gö! mig känslolös för allt annat... G ovanos utmärkta skönhet, hans mod, hans stolthet, det hemlighetsfulla uti hans ord, all! vittnade om att han var af högre rang än bans stånd utvisade, och mildrade derigenom djerfheten af det språk han förde. Donna Maria kände äfven inflytelsen af denna dolda herrskarekraft. Dessutom hade Giovano räddat hennes lif, hon visade derföre i sitt svar hvarken vrede öfver hans afslag eller förvåning öfver hans bekännelse — Men jag blir kanhända förvisad från Sici lien, från Spanien, från hela Italien; ni måste di lemna alla dessa lyckliga länder, der ni kunna finna ett fädernesland. — Der man har föremålet för sin kärlek, de; har man ock sitt fådernesland. — Kärlek! o— Ja, kärlek! Det väcker er förvåning, at jag, som uti varelsernas kedja är så långt unde er, cch som dväljes uti lägre rymder, under de ni lyser i hofvets salar, är nog förmäten att våg: älska er, och ni förvånas ännu mer deröfver, at jag vågar säga er det... Men tiden är, unde dessa revolutionens stormar, alltför dyrbar föl alt bortslösas genom onödiga uppskof. Jag öl skade er första gången jag såg er, jag tillbad e i går och jag upprepar det i dag, ty i morgor är det ej mera tid, i morgon skall jag kanske fö; alltid förlora er. — Och ni är ej förfärad? — Öfver er höghet, öfver det afstånd som skiljer o-s, är det er mening? Kände jag dett: af-tånd, då jag räddade er ur det vredgade haft vets böljor och tryckte er till mitt bröst? N var då endast en ung, skön qvinna, som låg af dånad i mina armar. Ni hade då ingen krong men deremot allt som kunde intaga och fängsl: