Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 1

— Soldater, fy då, uti vår armå finnes blott officerare. — Det gör ingenting till saken, sade Giovano småleende, segren bör fästa sig vid deras ädla baner. — Jag skulle tro det, ett bantr broderadt med perlor och silfver af prinsessans egna händer. — Half godheten att tillsäga henne, att jag väntar här. Ensam betraktade Giovano å nyo det rum, hvaruti han befann sig. Det var en salong, blänkande af rika förgyllningar och klädd med orientaliska tyger, hvars prakt återspeglades uti dyrbara venetianska speglar. Det urgamla huset Dorias vapen och sköldar, infattade i ädla stenar, syntes öfverallt. Åsynen af makt och rikedom är ganska förledande för en ung man, hvars förstånd och sinnesförmögenheter äro lystne efter besittningen af denna verldens goda. Den tanken, att han endast behöfde säga ett ord för att blifva herrskare öfver detta palats och hela Sicilien, framställde sig derföre tusen gånger för Gioyano, hvars panna brann vid åtankan på diademet. Lyckligtvis fästades hans blickar på en harpa, några broderier och blomvaser samt andra småsaker, tillhörande Donna Maria. Dessa föremål, som kringspridde en ljuf vällukt, förändrade riktningen af de känslor, som bemäktigat sig hans själ och öppnade den för andra intryck. Den fängslades nu af kärleken, som med en förut okänd häftighet och djerfhet der utbredde sitt herravälde. För första gången beslöt Giovano att åt den inviga, icke allenast sitt eget öde, utan äfven den qvinnas, som han älskade, och åt den uppoffra sin egen höghet.. Han undrade hvarföre icke äfven Maria ville uppoffra sina ärelystna drömmar för den obemärkta sällhet de tillsammans kunde njuta. Då prinsessans af Syracusa giftermål hindrade deras förening såsom regerande personer, hvarföre då icke uti enslighetens sköte söka en tillfygt,