Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 1

uti hans ställning måste förefalla högst besynnerlig. Han sade till sig sjelf: — Strida för hennes sak, det vill säga emot min egen; endast det fattades uti mitt besynnerz liga öde. Donna Maria visade prinsen en skön rustning från Milano, upphängd på en marmorpelare; fästet på det dyrbara svärd, som tillhörde den, bar prinsessans vapen. — Se, sade hon, denna rustning och detta svärd. Giovano besåg den blixtrande klingan. — Denna rustning, sade han, skulle passa en prins, men detta ännu präktigare svärd en general. — Det tillhör er. — Hvad säger ni? . — Den på Mazaraslätten började drabbningen blifver hetare med hvarje ögonblick. Af kurirer, som ständigt anlända, erhåller jag underrättelse om hvad som der tilldrager sig. MHertigens af Arcos trupper strida med ordning och lugn under erfarna anförare; de unga riddare, som strida för min sak, äro fulla af djerfhet och mod, men hänförde af sin häftighet flyter deras blod ofta utan att gagna; de sakna en skicklig anförare, som leder och återförenar dem... En sällsam, men oemotståndlig ingifvelse säger mig, alt ni är den, som jag dertill bör välja. : — Hvilken inbillning! — Nej, ty i detsamma jag lyder en hemlig, oförklarlig röst uti mitt inre, läser jag uti edra ögon och på er af mod strålande panna ett säkert förebud tll seger. — Min prinsessa, i himlens namn .-.-— Vägra ej. De ädla försvararne af min sak hafva till mig nog förtroende för att blindt antaga den anförare jag tillsänder dem; dessutom inse de nog, att de äro illa anförde. Utikrigareyrket, söfa ni lärt i fält, äger ni mera erfarenhet än dessa unga riddare, som endast försökt sig vid