Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 1

der de icke behöfde lyda andra lagar, än dem som förestafvades af deras egna hjertan. — Nej, utropade han, ingen tbron, hvarken för henne eller mig; om hon bestiger den, måste jag, en konungason, rättmätig arfvinge till detta rike, lemna Sicilien. Ar det åter jag, så kan jag icke sätta henne jemte mig på thronen och skulle hela mitt lif sakna henne.... Nej, ingen thron, hvarken för henne eller mig, ty den skulle åtskilja oss, och jag älskar henne. Det var under dessa dåraktiga och brottsliga, men hos älskande mycket vanliga tankar, som han fick tillägelse att infinna. sig hos prinsessan uti det förut omtalta moriska galleriet. Detta galleri, med förgyldt löfverk på karminoch azurfärgad botten, innehöll bilder af bortgångne furstar och krigare, uppställde på vridna pelare, väggarne voro betäckte med upphöjda bildbuggeriarbeten, hvilkas förgyllning nu till en del var af tidens hand utplånad, så att detta här och der förfallna ställe, der genom blandningen af grönskande blomsterkransar och de genom tidens härjningar aflöfvade skulplurarbetena ett slags poesi utalade sig, väckte på en gång glada och sorgliga känslor. — Prinsessa, ni har låtit kalla mig, sade Giovano till prinsessan med blandning af fruktan och stolthet. — Ja, svarade hon, jag har låtit kalla er, och jag var säker, att ni skulle komma, ty jag behöfver er. Derpå tillade hon efter elt ögonblieks besinning: — Under vårt samtal på terrassen i går, omtalade ni för mig er militära tjenstgöring, samt att ni, ehuru ung, redan deltagit uti flere fälttåg och bataljer. I dag begär jag alt ni drager ert svärd till att försvara min sak. — Hvad hör jag! ni föreslår mig alt ställa mig i spetsen för edra trupper. Denna begäran uppväckte hos Giovano en liflig förvåning, då den, ehuru annars helt naturlig,