vid handen, framträngde ban med säkra och kraftiga steg, oaktadt det dem omgitvande mörkret. De genomvandrade på detta sätt grifthvalf och löngångar, som under äratal icke blifvit -beträdda af menniskofot, med ett ord, hela den underjordiska sträcka af palatset, der den af dödens lia skördade menskliga högheten från tbronen nedsänktes i skuggornas natt. . Marken var beströdd med gipsstycken, ibland hvilka hördes rasslet ar rostiga sköldar, jernharnesk och gamla rustningar. Under gåendet stödde de sig med händerna emot grafstenarne. Det skulle hafva varit en frappant syn, om någon varit i tillfälle att se desse tvenne män sålunda i hemlighet ge nomvandra palatset. Den ena syntes hafva bebott det, den andra utkorad att der herrska. Tiggaren kände nästan hvarje sten, hvarje krökning i dessa hvalf; han valde sådana: gångar, som voro svagt upplyste genom skottgluggar, och då dessa upphörde, vandrade han med lika skyndsambet ochsäkerhet, öfverhojpade grushögar samt klef upp och ned för trappor, allt med en skuggas lätthet. Att döma af den säkerhet, hvarmed han tillryggalade denna älfventyrhga färd, måste han noga känna dessa ställen, eller snarare tycktes de igenkänna honom och sjelfva öppna sig för att lemna honom plats. Giovano trampade bär på kronor, spiror, grafstenar, vapen, sköldar och förmultnade tbroner, som tillhört hans förfäder, och hvars sinnebilder han var kallad att upplifva. Begge berrar öfver detta palats, vandrade de obemärkta i skuggan, på samma sätt som den osynlige själen följer kroppen. Under det de sålunda fortsatte sin vandring,