Aftonbladet – 25 oktober 1845, sida 1

(Insändt.) Svenska Minerva eller dess Insändare och Fångvårdsstyrelsens förslag till författning om huru med för allmänna säkerheten vådlige personer förhållas bör. (Slut fr. gårdagsbl.) g 6. Vid denna N anmärkes, att Konungens betallningshafvande skulle inom 43 dagar meddela klaganden resolution öfver besvär, anförda öfver sockennämnds beslut, hvarigenom någon blifvit såsom vådlig förklarad, inom hvilken tid församlingens hörande ej alltid kunde medhinnas. Detta hörande torde dock ej vara oundgängligt, om sockenstimmobeslutet såsom sig bör befinnes motiverad!t. Innehåller det åter ej tillräckliga skäl för åtgärden, bör det upphäfvas. — Att resolutionen genom kronobetjeningen tillstäilles klaganden, torde i polismål ej vara någon nyhet, hvaremot det vore ganska obilligt att begära, att den såsom vådlig förklarade skulle hålla ett ombud vid det kanhända aflägsna länsresidenset. 7. Dervid anmärkes, att om nämnden skall ega husbondevälde öfver den vådlige, bör den ock hafva åliggande att förse honom med kläder och föda, hvarifrån skulle uppkomma en fattig: vård, liknande den som i England blifvit öfverklagad, förmenande ins. att den vådlige personens utvägar till sjelfförsörjning blifvit betydligen inskränkta genom nämndens rättighet att anvisa honom hvar han skall arbeta. — Denna inskränkning torde dock befinnas af en besynnerlig art. Mom. 4 i nästföljande säger, att nämnd bör tillse att vådlig person, så vidt möjligt är, förskaffar sig nödig sysselsättning, men i annat fall anvisa hosom sådan. Nämndens åtgärd inskränker sig således till de fall, då personen antingen ej velat eller ej kunnat förskaffa sig arbete. Den utväg dertill, han nämnden förutan egde, står cförminskad qvar, och han har erhållit en ny, då den förre är otillräcklig. Inga näringsutvägar äro för bonom inskränkta utom tigga och stjäla. Att han genom flit derigenom kan förvärva nödigt uppehälle, faller af sig sjelf, — men till något mera än sin arbetsförtjenst är han ej berättigad. Jemförelsen med Englands fattigtaxor synes deröre något hårddragen. — Visserligen kan skyldigheten för nämnden att anskaffa arbetstillfällen medföra mycket besvär och bekymmer. — Vi tro dock att den för menniskokärleken och välviljan ej skall förefalla tung; och utan att vädja till dessa, söker man förgälves ordna något till de failnes upprättande. S8 40, 11. Påstås att länsarbetshusen skulle komma att hysa en flerdubbel större personal, än nuvarande korrektionsinrättningarne och kronoarbetskorpsen tillsammans. I stället för en multipel förese vi deremot endast en ringa del al detta antal. Antalet bör icke biifva på långt när så stort, då de som till arbetshuset ankomma endast några månader eller högst ett år der qvarstanna och inga andra insändas dit, än de, hvarmed man inom socknen ej kunnat komma till rätta; hvarom man kan vara förvissad då hvarje sådant afsändande medför en utgift för socknen, och dessa arbetshus behöfva derföre ej bestå af några särdeles vidlyftiga byggnader. — Ins. tager sedan mycket illa vid sig öfver att länsarbetshusen blifvit föreslagne att vara färd:ge vid början af år 4847. Om ins. ej varit så vådeligen ond, hvilket nogsamt skönjes af de vackra orden enfald, inbilskhet, utbrott af despotisk anda m. m., så hade han förstått, att denna siffra (1847) endast är förslagsvis ditsatt och att den måste framflyttas i samma mån, som med författningens utfärdande fördröjes. S 44. Här synes ins. hafva ansträngt hela sin förmåga för att säga någonting rigtigt qvickt och effektfullt. Någon brochyrförfattare lärer för år sedan föreslagit, att inom hvarje socken skulle finnas en profoss. Ine. påstår nu, att fångvirdsstyrelsen olofligen tillegnat sig denna idt och utgifvit den såsom sin egen. Då hela förslaget ej talar om någon profoss, kan ins:s mening ej ann-rlunda uppfattas, än att enhvar, som eger rättighet att utdela husaga, är en profoss, efter hvilket tillkännagifvande höfligheten måhända fordrade, att insändaren, hvilken vi tro oss böra antaga licke vara något tjenstehjon, utan tillhöra husbondeklassen, af oss titulerades herr profossen. Vi bedja dock om ursäkt, att vi finna detta ord Iså dåligt, att vi för denna gång ej vilja vidare upprepa det. Ins:s afsigt måtte hafva varit, att framställa husagan såsom någonting grymt och omenskligt, och Om så är, dela vi hans åsigt. Vi Önska att husagan måtte i möjligaste mån inskränkas loch slutligen afskaffas. Rättigheten att utdela såI dan, tillkommer I;kväl i denna stund den sämsts husbonde öfver det bästa tjenstehjon, och sålänge detta förhållande qvarstår, finna vi ej skäl, att nämnden, hvilken torde få antagas bestå af bättre husbönder, skall vara i saknad deraf emot de , Isämsta af tjenstebjonsklassen. Det parti, hvars I flagga ins. hissat, har eljest visat sig mycket mån om husagans bibehållande. Hr von Hartmansdorff anförde, såsom ett skäl emot nya straffla gens antagande, att husagans upphörande torde deraf blifva en följd. Det är då endast för o förvitlige och ordentlige menniskor, som man vil Ispara henne! — Tidens mildare anda, för hvilker sn la hastrnaffn nn vn mm 2 Mm är SL ans