Aftonbladet – 23 oktober 1845, sida 2

HUUBG UPUMUUtrBAR U5MS5 all PpliBtcnHllEtL vaga UVI I DCtraktande. — Om vi till följd deraf våga i djupaste underdänighet vända oss omedelbart till E. K. M. och vördnadsfullt för Allerhögstdensamme föredraga våra äsigter, böner och önskningar, sker detta å ena sidan i den innerligaste öfvertygelse, att. dessa rörelser icke äro några efemeriska företeelser, utan i sin djupare grund låta skönja en ny phas af vårt folks andliga utveckling; å andra sidan i den icke mindre tillitsfulla och innerliga öfveriygelsen, att i vårt samfundslif, som ytterst hvilar på folkets trofasthet mot och kärlek till sin Konung, hvarje rörelse kan bilda sig till en sund och helsosam utveckling blott i det fall, att hon genom E. K. M:s allernådigste omsorg och förmedling inledes på de banor, der hon i lefvande förbindelse med statens organism, kan utveckla sin verksamhet till varaktig välsignelse för vårt folk. De religiösa frågor, hvilka inom den Evangeliska kyrkan längre tid igenom tagit det offentliga intresset mindre i anspråk samt vändt sig omkring den enskiides eller vetenskapens religiösa behof, framträda nu alltmer öppet i dagsljuset och i förgrunden af vårt folklif. Den skiljaktighet i religiösa åsigter och öfvertygelser, som hittills blott i vetenskapen bildat sig till skarpa motsatser och der framkallat mångfaldiga förmedlingsförsök , gör sig nu äfven gällande i lifvet och i Kyrkan, och de olika trosrigtningarne börja att äfven praktiskt bilda sig till kyrkopartier. I vår Kyrka stå gent emot hvarandra framför allt 2:ne partier, af hvilka det ena, som håiler fast vid de gamla kyrkodogmerna och stödjer sig på dessa såsom på sin historiska räit, tror sig kunna anse sig allena som den Evangeliska Kyrkan och för sig vindicera denna såsom uteslutande egendom. Gönt emot detta påstår det andra partiet med stor tillförsigt, att den Heliga Ande, som konstituerar, upprätthål-ler och regerar den sanna Kyrkan, är bunden hyarken vid Rom eller vid traditionens bokstaf. Skriften och symbola äro de första kristnas och den sig bildande Kyrkans vittnesbörd om deras tro, aflagda af och nedlagda inför menniskor, hvadan de också till uppfattning och form tillhöra sin tids och sina författares bildning. Icke de äro sanningen absolute, utan den anda af sanning, belighet och kärlek, som evigt verkar och lefver i menskligheten, och hvilken, likasom hon genom de heliga skrifternas författare talat till verlden, likaså genom oss och i oss är förklararen af dessa skrifter och domaren öfver deras sanning. Så börja partierna att uttala sina öfvertygelser i de skarpaste motsatser, och nära ligger den faran, att, om det ena eller andra partiet med framgång sträfvar till: em uteslutande kyrklig myndighet, Evangeliska Kyrkan sönderfaller i sekter. Vi medgifva gerna, hurusom det icke kan tillhöra vårt embete, att afgifva ett omdöme öfver dessa partier, och i denna skrift våga vi aldraminst längre utbreda oss öfver theologiska frågor. I enlighet med de iakttagelser, vi kunnat göra bland invånarne i vår stad, tro vi oss imedlertid icke böra lemna 0anmärkt, att den öfvervägande pluraliteten af de bildade inom vårt folk afgjordt visar sig benägen för det sistnämnda partiets tänkesätt. Medan det förra partiet, som: anser sig, uteslutande för det rättroende, vänder sina blickar till blott det förflutna och närmar sig till, den katholska verldsåsigten, rigtar det rationalistiska partiet sin uppmärksamhet på det närvarande och det tillkommande. Det sednares öfvertygelse har sin rot i vår nörvarande bildning och i vårt närvarande lifs hela tillstånd. Låt också vara, att de framställningar detta parti hittills gjort af den kristna sanningen, ännu icke kunnat tillfredsställa det allmänna religiösa behofvet; låt ock vara att, såsom det vid mindre ordnade rörelser brukar ske, främmande och orena elementer förenat sig med och inblandat sig i dess sträfvanden — vi kunna dock icke misskänna, att den andliga och kristliga frihetens stora princip ligger till grund för denna riktning. Den, som vill rent af från sig förvisa denna riktning, måste äfven fördöma den grund, hvarpå den hvilar, de tre sista århundradenas historia och utveckling. Så konseqvent har hittills blott den Romerska Curian förfarit. Men med denna riktning fasthålla vi det, som blifvit förvärfvadt genom reformationen och hennes historiska utveckling. Vi hålla fast vid vär kristendom; men vi veta också att samma kristendom, likasom den till sitt väsende är evig och oföränderlig, likaså städse förnyar sig i menniskosjälen och ansluter sig till menniskoandens utveckling samt gifver sig silt uttryck och förverkligar sig i städse nya former för tanken och ordet, för lifvet och kyrkans bildning. Vi akta derföre Kyrkans tradition högt, vilja alltid lära deraf och bilda:oss i hennes tuktan. Men vi mäste äfven tillerkänna hvarje tid och hvarje kristen deri, så väl rättigheten som pligten att genom fri pröfning tillegna sig den kristliga sanning, hvilken uti kyrkans tradition erbjudes honom i bestämd form, såsom någonting till det yttre gifvet. Blott på detta sätt äro ett verkligen kristligt lif och evangelisk fribket möjliga. Vi anse det derföre såsom en farlig villfarelse att man vill utstaka gränser för Guds Andes verksamhet i menskligheten, att man vill binda honom vid bestämda former och formler samt göra det kristliga lifvets saligbet beroende af dessa formlers erkännande såsom: en evig sanning; för orätt anse vi det, att man i denna villfarelse går så långt, att man vill frånkänna annorlunda tänkande rättigheten att yttra sig fritt och att qvarstadna inom kyrkan. Vi stå, så vill det förefalla oss, med hänseende till våra religiösa öfvertygelser och kyrkliga förhållanden, på gränsen emellan en gammal och ny tid samt befinna oss i en krisis. Hvad djuptänkande män redan för flera ärtionden tillbaka förutsagt, att detta århundrade icke skulle gå till ända, utan att vårt folks religiösa och kyrkliga lif skulle undergå en nyskapelse — det tyckes vilja gå i fullbordan. Många former och föreställningar, i hyilka den ur-kristliga tiden, och sedermera kyrkans religiösa medvetande uttalat sig och nedlagt innehållet af sin tro, har vetenskapen bevisat sakna fasthet och säker grundval. Men vetenskapen har blott utvecklat och i medvetandets ljus framdragit det, som, ehuru mer dunkelt och omedvetet, redan fanns uti folksandan. VWVetenskapens resultater inträda nu allt mer och mer i folkmedvetandet samt gifva derföre dess religiösa öfvertygelse en förändrad form. Om de gamla kyrkliga föreställningarne, dogmerna och formlerna, dessa helgade kärl, i hvilka den kristna tron blifvit oss öfverlemnad från kristendomens urtid, vore oskiljaktiga från deras innehåll, och med detta så identiska,