Aftonbladet – 23 oktober 1845, sida 1

I SKER ibland behagar att uti enfaldiga bjertan ingjuts gudomliga ingifvelser: derföre är niskyldig dennc gamle man aktning. — Olyckan och svagheten kunna alltid räkna Få min aktning. — Emottaz riddareslaget af den gamle. — Hvad tänker ni på, hertig? — Vid allt hvad heligt är, vägra ej! sade denne. s — Nå väl, sade prinsen, efter allt på denn dag är utomordentligt och hög idligt, så får jat väl äfven undergå denna besynnerliga ceremoni — Hertig, låna mig er värja, sade gubben, oc! ni, unge man, fall på knä. — Hvad, sade Giovano, på knä? — Det är nödvändigt, sade hertigen, knäböj. Hertigens allvarsamma ton, jemte gubbens vördnadsbjudande och rörande hållning, betog Giovanc den ovilja han i början känt för detta nästan narraktiga uppträde, så alt han utan vidare anmärkning föll på ett knö. Tiggaren uttalade öfver bans hufvwl den varliga formeln. Den unga och vackra prinsen knäböjde vid ingöngen till sin anspråkslösa bostad; den gamle uttalade med långsam, välljudande och högtidlig röst invigningsorden; hertigen på något afständ, -tående med korslagda armar, betraktade dem med rörelse; den nedgående solens strålar inträngde genom öppningen till tältet cch artonvinden skhakade rosenbuskarne och kringströdde deras lätta bisd. Det var någonting högtidligt att se verldslig höghet dold under ett så ringa utseende, att se en ung prins af kungligt blod höljd i en brun