Aftonbladet – 23 oktober 1845, sida 1

VV SR Imedlertid stod tiggaren qvar vid ingången och betraktade med ett slags hänryckning och en outsägligt ljuf känsla den lilla brädhyddan, svärdet som syntes i fonden, rosenbuskarne som prydde ingången, och i synnerhet den unge mannen, som stod vid tröskeln midt ibland dessa buskar. Han aftog sin hatt och sade, i det han blottade sitt gråa hufvud: — Heder åt den ädle Giovano. Det är skönt att eröfra en krona, men ändå skönare att afstå den. Förvånad betraktade Giovano den talande, under en känsla af bestörtning blandad med en slags vidskeplig fruktan. Fan lade banden på pannan, frågande sig sjelf, om det vore mö ligt att strålar af förstånd, öfverlägset menniskors, som egde fulla bruket af sina sinnen, någon gång upplyste vanvettets töcken och för dåren afslöjade framtidens för andra dödlige dolda hemlighet. Men slutlisen stadnade han i den öfvertygelsen, att tiggaren, som vankade omkring på torget, hade hört och till någon del uppfattat det samtal han haft med hertigen, och denna tanka befriade honom från den förvirring, hvaruti förundran öfver denna händelse i början försatt honom. Gubben fortfor imedlertid: — Monsecizneur, ni har kanhända förlorat en krona, men hedern återstår er: ni blir kavbända ej konung, men riddarevärdigheten har ni åtminstone förtjent. — Jag tror det, sade Giovano, småleende. — Jag skall tilldela er den. — Stackars dåre! sade prinsen för sig sjelf. — Monseigneur, sade hertigen till prinsen, barn och dårar stå under Guds beskydd, hvilken det