Aftonbladet – 22 oktober 1845, sida 1

AA är ifrån konungen och det är till mig han skrifver: min son! (Han visade stället med fingret). — Nå väl! Detta ord af storhertigen, det lugn hvarmed det uttalades, upplyste ändtligen Giovano om sanna förhållandet och lemnade intet tvifvel öfrigt att icke hertigen varit på förhand derom underrättad. Det var afgjordt, han var konung Andreas son. Att återfinna en far uti en furste, så beundrad för sina dygder, det var för mycket för den fattige Giovano. Han föll på knä; i det han upplyfte ögonen emot höjden, tryckte han det kära brefvet emot sitt hjerta, emot detta hjerta, der det så länge hade hvilat, utan att han anat dess vigtiga innehåll. Huru ofta, under det vi utsträcka våra önskningar till aflägsna föremål, förbise vi icke hvad som är oss närmast. Hertigen afbröt först efter några minuter Giovanos häftiga rörelse, i det han upplyfte honom och sade med vänlig, men tillika fast ton: — Nu, min prins, har ni behofaf hela er själs styrka; läs! Giovano läste det som följer, med darrande och af en stark bjertklappning ofta afbruten röst: Min son! Prinsar som uppfostras vid hofven styra menniskor, utan att känna dem. Födselns rätt har sålunda förordnat: för min del har jag aldrig kunnat begripa den. Då man ej känner sig andra öfverlägsen, huru kan man då våga sätta sig i spetsen för dem? Då man ej kan säga till menniskor: jag är visare och kunnigare än Ini, jag kävner bättre menniskorna och verlden uti