EE ———— LL död, som inträffade för ett år sedan, hade en stor förändring uti Siciliens öde inträffat. Frans af Arcos, af borgerlig härkomst, hade begagnat list, skrymteri, förstånd, kunskaper, djerfhet och mod, med ett ord alla de goda och dåliga egenskaper, hvilka han i lika grad ägde, tillika med alla både lagliga och olagliga medel, hvilka han med samma lätthet använde, för att under konungens lifstid uppstiga till storamiral och förste minister samt för att efter hans död fatta regeringstömmarne. Hans egentliga karakter kände ingen. Under samtal med sina hofmän under palatsets gyldene tak var hans tal prålande af ädla tänkesätt och vpphöjda och högsinta känslor, som syntes utmärka en naturlig själssstorhet, sjelfva hans drag uttryckte vid sådana tillfällen en utsökt vänlighet, men hans regeringsåtgärder och de befallningar han afgaf i konseljen, gingo alltid ut på arresteringar och straff, så att de förekommo hans omgifning likasom utbrott af en rasande feber hos en af naturen god och ädel karakter. Politiska skäl lågo imedlertid till grund för hans grymheter. Då han endast genom vapenstyrka kunde bibehålla sig vid makten och med guld köpte soldaternas trohet, var det för honom angeläget att icke låta något parti bilda sig, som kunde: motväga den militära makten, ty en civil styrelse skulle hos en nation, som ännu hade i kärt minne den förre regenten, hvars stora egenskaper han ej kunde upphinna, otvifvelaktigt medföra hans undergång; alla hans fiender miste derföre falla för hans hämnd, ty äfven den obetydligaste kunde blifva farlig i och med det