Aftonbladet – 18 oktober 1845, sida 3

MA Sat VV VR Pr ON — Uti samma tidning talas om supprimerandet a en till Aftonbladet och Dagligt Allehanda insänd bok annons om en skandalös process, angående en bi skop. Annonsens insändare har gålt öfver ån efte vatten, då han vändt sig till Den Konstitutionelle emedan han på Aftonbladets tryckeri hade kunna och ännn kan få upplysning om skälet, hvarföre an nonsen ej infördes. OETEEETETNVE IE VPTETENES Den ekonomiska ställningen i Upland. Redaktionen har blifvit anmodad införa nedan stående skrift ifrån Alsike församling. Till Konungens respektive Befaliningshafvande i Stockhohrs Län. Förliden Söndag, d. 3 dennes, hölls med Alsik socknemän ailmän sockenstämma, närmast föranleds af Konungens herr befallningshafvandes allmänn: kungörelse, 2 97, af den 30 nästl. Augusti. Be kymmersamma öfverläggningar förekommo då, angå ende den ställning, som denna socken delar med hel. norra trakten af länet, och ätskilliga beslut fattades dem församlingen anhåller att, efter protokollets ju Tang få Konungens herr befallningshafvande modela. Imedlertid uppdrogo socknemännen ät underteck. nad att, genast och utan afbidan af protokollets ju stering, till Konungens herr befallningshafyande sf. lemna närmare uppgifter om ställningen härstädes samt vördsamt hemställa, att Konungens herr befallningshafvande täcktes, så snart sig göra läter, öppne en insamling för den betryckta delen af länet, a hvilken barmhertighetgåfva denna församling äfver kunde erhålla del. Det är detta uppdrag jag nu få äran fullgöra. Huruvida Alsike socken hörer till de mest be tryckta, är svärt att afgöra; men äfven om ännt olyckligare finnas, hvilket, ty värr! nog torde vera fallet, är dock ställningen bär tillräckligt bekymmersam, för att påkalla allt slags bistånd, äfven barmhertighetens. Fruktansvärdt står hungersnöden snart nog för dörren, så vida ej kraftiga åtgärder i aila riktningar kunna henne förekomma. Det kan visserligen förmodas, att i Stockholm ej kommer att saknas sädesförråd, men för den, som ingenting har att köpa för, är detta, som om det icke vore. Och just i denna belägenhet befinner sig ett stort ental af befolkningen härstädes. Huru dertill kommit, torde korteligen böra ådsgaläggas. Förhållandet har förberedts i flere år. 4841 ärs höstsädsskörd var ytterst ringa. Väårsäd och potates gåfvo föda, men penningar flöto icke in. Sådana mäste dock äfven landtmannen ovilikorligen ha till utskylder, folklöner, jern, salt m. m. Alltså skuldsättning. 4842 var jemn skörd, men föga till afbetalning. 41843 förträfflig beskaffenhet, men ringa mätt och lågt pris. En tunna hvete såldes till 43 å 44 rdr Oo. s. Vv. Så lunda högst ringa penningeinkomst — skulden påökad. 4844 försommaren den herrligaste, efiersommaren och bösten ett vattuflöde, hvars like de äldste personer icke minnas. Derefter inträffade den ofördelaktigaste ombkastning i priser. Man sålde rågtunnan på hösten för 8 å 9 rdr, köpte henne igen, t. ex. i Upsala Ersmesso marknad, för 45 och på kredit för vida derutöfver. Skuldsättningen ökades betydligt. Kom så 48435 med den beklagansvärdaste skörd clier snarare icke-skörd, som närvarande generation erinrar sig. Sålunda nu: alla förråd, äfven de i sockenmagasinerne, till sista kornet uttömda och undgsättning redan förliden sommar tillitad. Krediten, så utomordentligen begagnad, kan väl ock ej annat, än vara sin fullkomliga undergång nära, till och med i handelsbodarne. Hvad äterstår då? kan man med skäl fråga. Åtskilligt, och deribland hoppet på Christmilda menniskors barmhertighet, på tänkande medborgares verksamma deltagande. Derföre tillåta vi oss den vördsamma, redan framställda anhållan, alt Konungens herr befallningshafvande täcktes ställa sig i spetsen för en insamling till lindring i nöden för de svårast betryckta. Utur protokollet för nästlidne Söndag tillåter jag mig anföra: Om detta är ett tiggeri, så är det åtminstone icke ett nytt, ty undsättningsbidrag hafva äfven härifrån lemnats till Westergötbland, Wermland, Dalarne, Norrland och, som man vill minnas, äfven Bohusläns skärgård, utom till flere enskildte trakter, der hagelskada, eller dylikt inträffat. Denna ort har deremot, så långt nu varande generatiors minne sträcker sig, varit lycklig att ej, förr än nu, behöfva anropa alimänna välgörenheten. Bland det åtskilliga, som återstår oss, är äfven nödbröd. Och detta hafve vi försökt, nemligen bröd med tillblandadt mjöl af renmossa. Det ser väl ut och tyckes böra låta äta sig. Flere hafva dock klagat, att de mått illa deraf, fått äckel och kräkningar, åtföljda af mattighet och olust. För att försöka utröna verkan deraf, förtärde jag i några dagar intet annat bröd, än det, som var bakadt af hälften rågoch hälften moss-mjöl, och kan icke säga att jag mådde illa deraf. Men en sak är det att äta sådant bröd till annan god föda: en annan sak att ej hafva annan föda än dylikt bröd. Ladugårdarne skulle kunna vara en annan tillflykt, men äfven denna har redan blifvit så tillitad, att vanpriset på kött och kreatur är utomordentligt. Förlidet år var det penningebristen, som förorsakade detta förhållande — nu har dertill kommit den med så stort skäl befarade foderbristen, hvilken torde blifva föga mindre fruktansvärd, än sjeifva brödbristen. Det förtjenar äfven anmärkas, att denna slältlandsort saknar alla binäringar. Der någon skog finnes der blifver han nu visserligen angripen. Men d äro få, som ega utväg att Då detta sätt hjolpa sig för ögonblicket, genom att förstöra hvad på ett hemman i denna ort dyrbarast finnes — för mansåldrar. Hvad det skall blifva af de många, som om eit par veckor varda tjenstlöse, serdeles stat åll med många barn, är verkligen förfärlist att Summa: Vår ställning är bekyminerfuil: Gud beveke många att bistå oss! En sådan klagan från en ort, som allmänt, och icke utan skäl, anses för bördig och vä nad. har synts böra någorlunda fullständigt motiveras. Derfrän vidlyftigheten i denna framställning. A Prestgård den 8 Oktober 1845. C. Nordhammar,