— Den gifta mannen i staden och på landet, komedi i tre akter, som gafs i går för andra gången på kungliga teatern, är både såsom intrigoch karaktersstycke ett af de mest underhållande vi sett på länge, och tillvann sig äfven i går ett stort och förtjent bifall: Det skildrar på ett ganska lefvande sätt, hurusom riktningen till ett fromt och religiöst sinnelag, i sig sjelf en af de skönaste dygder, kan, när den öfvergår till ofördragsamhet eller parar sig med hyckleri, som utdömer oskyldiga nöjen och tidsördrif, utöfva en förstörande verkan på husfriden och förstöra kärleken och ullgifvenheten inom familjerna. Det är nemligen en ung äkta man, som, för svag att vara herre i silt hus, står alldeles under sin hustrus och svärmors toffel, hvilka åter styras af en vän i hutet, br Mathieu (Dah!qvist), ett godt exemplar af en andäktig och fanatisk methodist eller lässre, som icke tål dans eiler spektakler, men gerna spelar sitt whistparti. Den unge mannen (hr Nygren) blir härigenom så uttråkad, att han tar sin skada igen utom hus, der han visar sig lika mycket rumlare och lättsinnig, som ban är undergifven och tystlåten hemma; till dess ban slutligen räddas af sin väp, en nyligen hemkommen sjöcflicer (k:r Sundberg), som tar i tu med hela sällskapet. Det enda felet i pjesen är, i vårt tycke, att den unga mannens karakter är framställd långt sämre än den behöfde, hvilket något förminskar den moraliska effekten; ty hans förströelser utom hus sträcka sig ända till ett ordentligt frieri till en ung enka (m:ll Högqvist) och ban blir således ej blott lättsinnig, utan en verklig bedragare; men styckets öfriga förtjenster af en mycket underhållande dialog och de mest pikanta sitvationer göra dock att man mindre märker detta. Detta stycke, som spelades med en ganska god ensemble, lemnade oss tillfälle att bemärka ännu en debutant, mill Delten, som der var en ganska nätt kammariungfru, med en behaglig organ och e!t tydligt, välaccentueradt uttal. M:ll Ös-terberg, vacker och naif i sitt spel såsom vanligt, begick dock äfven nu det Illa felet att ofta lägga hufvudet för mycket åt sidan, hvilket, med henpes goda naturgåfvor för scenen, icke behöfs för att intressera. Er Sundberg förtjenar äfven en komphment för ett ganska ledigt och lifligt spel. Att hr Dahlqvist, mil Högqvist, fruarne Bock och Almlö! utförde siva roller på ett tillfredsställande sätt, behöfver väl knappt tläggas. Etter Den gifta manner gafs en briljant ballet, arrangerad på ett gammalt kändt stycke: Målarens drömbild, men med tillägg af en mängd ser:ki!da numror efteråt. Man såg nu för andra gången den unga dansösen från Wien, mill Paulus, och hade hör tillfälle att betrakta eit rätt karakteristiskt drag hos den tongitvande delen af vår publik. Den förrådde påtsagligen en vi-s oäkerhet, huru mycket uppmuntren den skulte estå åt den unga konstnärinnan, hvar!öre också applådisseinangerne till henne ärnu voro temligen knappa. Det är likväl Ostridigt, att m:ll Paulus, ehurubon ej kan jercnföras med de fyra eller fem tavinnvorna af första ordningen, Tagoni, Gerito, Luciie Grabn och Carlota Gris: en talang som skulle väcka uppmärksanhet, äfven på en Parisish ! teater; ty utom styrka, äger bon i en, åtminstone hos 055 ililis, ovanlig grad lugn, mjukhet och gratie 1 s:na rörelser, samt en skola, som företrädesvis bildat henne för den plasticka delen af konsten, hvilken är den svåraste,