Aftonbladet – 17 oktober 1845, sida 2

verallt hinnas af konungen i Spanien, som svurit alt öfverlemna dem åt sina bödlar. — Och ni; madame? — Deras lott skulle äfven blifva min, jag skulle icke vilja behålla lifvet; deras ädia blod skulle då falla tungt på mitt bufvud. — Men madame, ni kan ej sjelf förfoga öfver ert öde, ni är gift. — Jay jag har innan jag företog denna farliga färd ansett mig böra välja en beskyddare, med hvilken jag var fästad genom kyrkans band, i händelse bland den mängd unga riddare, hvilka åtföljde mig, en eller annan skulle finnas, som hyste den djerfva tanken, att arbeta för egen räkping och genom en förening med mig dela den thron, till hvars eröfrande ban varit behjelpelig. Derpå tillade hon med någon förlägenhet, att bon gifvit sin band åt grefven af Colonna, en gammal vördnadsvärd man, eoch slögt med hennes far. Prinsessan hade ansett sig böra lemna dessa upplysningar och helt och hållet afslöja sin ställning för Giovano, som för att tjena henne borde äga hela hennes förtroende. — Tiden skyndar, tillade hon med liflighet, bloit några timmar af dagen återstå; jag väntar att i afton få den proklamation ni åt mig lofvar att uppsätta. . — Hvar träffar jag er? — Då klockan uti Dominikaner-klostret klämtar till bön, skall ni bärande detta spänne på er batt (bon räckte borom ett sådant, besatt med diamanter) tvenne gånger gå förbi terrassen framför palatset på södra sidan, som vetter åt parken. Sara, samma kammarjungfru som nyligen varit