och började beslutsamt omröra det ämne, son utgjorde föremålet för hennes besök. Vid ljudet af hennes vackra och harmonisk: röst, som ännu mera än hennes närvaro impone rade på honom, kände Giovano en lätt darrning — Herr Giovano, sade hon, jag kommer at af er begära... Hon stannade. — Hvad, madame? — En krona. — Se der, sade Giovano för sig sjelf, nyss va jag blott en engel, nu är jag visst en Gud, di man af mig begär en sådan tjenst. Den unga damen, helt och hållet intagen af sit vigtiga ämne, fortfor: — Huru bosynaerliga mina ord än må förealla er, så hör mig. Det beror kanhända af er. uti återgifva mig en thron, som tillhör mig. Den på en gång okonstlade och stolta, ljufva och dock djerfva ton, hvarmed dessa ord uttalales, ingaf på en gång vördnad ech tro på sanlingen deraf. — Jag är, fortfor hon, den sisia ältlingen af suset Colonna, som är beslägtadt med Andreas Joria: Uppfostrad vid sicilianska hofvet, bar jag ler namn af prinsessa af Syracusa, men vid vice onungens död förlidet år blef jag nödsakad aut raga mig undan till Spanien, ty vid min ålder unde jag ej qvarblifva ensam i palatset efter ens död, som mig varit i faders ställe. Jag rhöll likväl kunskop om allt hvad som tilldrog ig i Palermo. Då Andreas aflidit, utan att eferlerana någon känd arfvinge till thronen, hade erligen af Arco3, af ringa börd, men som småingom genom förre monarkens blinda förtroende