— On Carini! utropade Giovano. — Hvad fattas er? frågade den beslöjade damen. — Ingenting, ingenting, madame. Förlåt ... en hågkomst.... han tillade för sig sjelf: denna röst... namnet på denna ö... O Gud!... Men nej, . .. hvilken dåraktig tanke! Prinsessan af Syracusa fortfor: — Mina bemödanden voro, som jag förutsett, fruktlösa. Hertigen af Arcos afstår aldrig godvilligt från makten, hvarmed han nu mättar sin länge hungrande äregirighet. Adeln, folket och stora rådet i Palermo äro för mig, men våga ej af fruktan för despoten yttra sina önskningar. Vapenplyckan måste således afgöra, och redan i morgon skall striden stå i grannskapet af Mazara. För några dagar sedan var jag nog oförsigtig att våga mig inom Palermos murar, blef tillfångatagen och af regenten insatt i förvar uti en af slottets flyglar, hvarifrån jag ensam och beslöjad i hemlighet måste smyga mig ut. Men alla dessa tappre riddare skola strida i mitt namn och för min sak, som Om Jag vore midt ibland dem, och morgondagen skall afgöra allas vårt öde. — Om en räitvis Försyn bestämmer vapenlyckan, är det utan tvilvel ni, madame, som skallsegra. — Jag hoppas det; men des: enan vill jag vit en för mig gynnsam proklamation skall kringpridas öfverallt i hela Palermo; jag vill att kunsörelser, uppsatte på murarne och utkastade bland olket, just vid den tid då aftonens svalka lockar lem ur sina hus, skola inför allmänna opinionen ramdraga hertigens af Arcos begångna orättvisa, ydligen bevisa rättmätigheten af mina anspråk, lerigenom förskaffa mig anhängare och upplifva