jag, att i öfverensstämmelse med rättvisa och bil lighet gifva befallning åt hertigen af Arcos, at åt mig öfverlemna de stater, som jag, i kraft a mitt kungliga blod, ensam ägde rätt att styra Ferdinand, som beskyddar regenten (förmodlige derföre att de uti grymhet och list likna hvar andra), vägrade med hårdhet att åt mig återställ mitt arfrike, och då jag af honom begärde ei armå, för alt sjelf eröfra det, var ett medömkan smålöje hans enda svar. Imedleriid hade, unde det jag gjorde mina framställningar vid hofvet en hop unga riddare samlat sig omkring mig nvilka, eldade af ädel ifver för min sak och förargade öfver konungens af Spanien upprepade af. slag, uppsatte en frikorps med mina färger i sit bantr, och kommo knäböjande att erbjuda mig sin tjenst. Ferdinand hotade att med döden straff: införarne för detta mot hans vilja stridande föetag, om de vågade fulfölja det. De spanska riddarne, föraktande de kungliga hotelserna, anvöllo, att jag skulle sälta mig i spetsen för dem ch ledsaga dem till Sicilien. Alla deltagarne i letta tåg buro på venstra armen en ring, dylik ned denna (hon pekade på den hon sjelf bar) isom tecken till slafveri, hvilken de svuro att cke aflägga, förrän de eröfrat Sicilien. Efter en ort resa anlände vi till Mazara. Så snart vi ngo Palermos höga torn i sigte, lemnade jag nina ädla försvarare och hbegaf mig ensam till iciliens hufvudstad, jag ansåg för min skyldighet, (t, innan jag vädjade till vapen, försöka allt, för tt förmå hertigen af Areos att erkänna mina itligheter; till detta ändamål valde jag till boad ön Carini, hvarifrån jag kunde öppna underandlingar med honom,