Aftonbladet – 16 oktober 1845, sida 3

ett ögonblick glömt sitt vigtiga samtal, ännu ett ord, huru visste ni att dessa papper voro i mina händer? — Och hur kommer det till att ni synes hafva glömt det? — Ja! det är sant, detär illa gjordt utaf mig, men jag har sedan några dagar varit så tankspridd, så hänryckt ... bjertat. och hufvudet så fulla . . — Och hvaraf? — Ehuru vi aldrig sett hvarandra förr, ser det ut som skulle vi vara ganska förtroliga, så att jag anser mig icke hafva något att dölja för er: vet då, jag är intagen af kärlek, ja, en kärlek, omöjlig att beskrifva. — Jay det är så vanligt; och hvar har ni seit era tankars dam? — Ett ögonblick i mina armar, alla dagar i mina tankar och alla nätter i mina drömmar. — Hennes namn? — Donna Maria, mera vet jag ej. — Donna Maria! upprepade hertigen, skulle det vara... Oh nej! det är icke möjligt. Efter denna korta monolog, törblef hertigen några minuter försänkt i djupa tankar genom det lifliga, ehuru ej på hans drag märkbara intryck, han erfor. — Kors! Monseigneur, ni synes helt förvånad, sade Giovano småleende, det vill synas som ni icke med lika lätthet kan gissa mina kärleksäfventyr, som min öfriga lefnad. — Att känna en tjuguårig ynglings lefnad, är icke svårt, men dess kärleksäfventyr, det är en annan sak! Anförtro mig imedlertid edra. Djupt rörd började ynglingen, sedan han några ögonblick, försänkt i ett ljuft svärmeri, samlat sina tankar: — För åtta dagar sedan spatserade jag på stranden midt emot ön Carini. En båt kom derifrån, som med endast en roddare häftigt kämpade emot vågorne. En gammal man och ett ungt fruntimmer sutto deruti. Hastigt fattas den bräckliga farkosten af en rasande våg, som ett ögonblick höll den till hälften omhvälfd öfver vatienytan. Jag hörde då den unga damen ropa till båtkarlen: rädda min man! Då båten straxt derpå sjönk, kastade jag mig i vatinet och under det att båtkarlen räddade gubben, upphann jag