Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 1

en gammal bleckhatt på hufvudet, tittade öfver muren och ropade: — Wer da? Å — Adalantadon öfver de sju städerna. — Välkommen! Framåt! Porten öppnade sig långsamt, under de förrostade porthakarnes gnisslande ljud, och en hay al soldater i jernrustningar, beväpnade med armborst, stridsyxor och hellebarder, och hvilkas ansigten lika mycket som deras vapen tycktes tillhöra ett förflutet århundrade, mottogo den landstigande och visade honom under den djupaste tystnad de öfliga krigiska hedersbetygelserna. Staden var illuminerad, men gjorde derigenom snarare ett dystert och högtidligt, än gladt och lifvande intryck. På de allmänna platserna brunno eldar, och kring dessa stodo grupper af menniskor, hvilkas klädsel påminte om karnevalstiden; sjelfva damerna på balkongerna, hvilka Voro beklädda med draperier, liknade mera maskerade personer, än fruntimmer i galadrägt — kortligen, det hela bar prägel af forntiden, liksom allting här plötsligen blifvit flyttadt några århundraden tillbaka. Don Fernando förstod mycket väl denna besynnerliga företeelse. Huru skulle de sju städernas ö kunnat fortgå i kultur och följa med sin tids moder, då den på flera hundrade år saknat all förbindelse med den öfriga civiliserade verlden? Var det icke tvertom naturligt, att invånarne af förkärlek bibehöllo alla de seder, bruk och moder, dem förfidren medfört från sitt fädernesland ? Men mer än allt annat hade de bibehållit den sammal-castilianska allvarligheten och den äkta spanska ståtligheten. Oaktadt man firade en allmän fest och Fernando var föremål för allas hyllning, så behandlades äfven den obetydligaste sak med den yttersta etikett och den högtidligaste värdighet; och i stället för att mottagas med jubelrop och svängande af hattarne, mötte han enlast djupa bugningar, under fullkomlig tystnad.