Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 1

En svindel öfverföll honom, då han under midnattens stillhet i sin kajuta öfvertänkte hvad han nyss upplefvat. Afven kände han sitt hjerta beklämdt, så ofta han tänkte på sin otrohet mot den sköna Seraphina. Slutligen kastade han sig på sin säng och försjönk i en feberaktig sömn. Hans drömmar blefvo orediga och osammanhängande. Han visste icke huru länge han kunde hafva sofvit; men då han uppvaknade, såg han sig i en obekant hytt, omgifven af personer, dem han aldrig hade sett. Sof han då ännu? Han gnuggade sig i ögonen och fick på sin fråga till svar, att han befann sig på ett portugisiskt fartyg, som seglade till Lissabon, och att besättningen derpå funnit honom sanslös midt i hafvet, flytande på spillrorna af ett strandadt fartyg. Don Fernando blef förvånad, ty han påminte sig så tydligt hvarje enskildt drag af hvad som händt honom ifrån hans ankomst till de sju städernas ö intill det ögonblick, då han åter gått ombord på sin karavell. Hade hans fartyg då lidit skeppsbrott medan han sof? Ingen af alla de närvarande kunde säga det; och då han berättade om de sju städernas ö och om hvad ban der sett, höllo de hans tal för verkningar af feberyrsel, till följe af hans skeppsbrott, och gåfvo honom läkemedel, hvilka togo hans tunga i anspråk för andra ändamål än tal : IV. Andtligen ankrade fartyget utanför den verldsbekanta staden Lissahon. Fernando skyndade, full af glädje, i land, och begaf sig genast till det palats, som han och hans förfäder alltid hade bebott. Huru förvånad blef han icke, då han fann det bebodt af alldeles fremmande menniskor, och ingen af dem kändes vid honom eller hans familj. Under sådana omständigheter styrde han kosan till Don Ramiros boning; -ty den öfvergående låga, som alkalddottrens sköna ögon hade upp