Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 1

MM HV VW HOLHHLUIL OCC tas från århundrade till århundrade och från det ena himmelsstrecket till det andra, utan. alt förlora det minsta af sin makt eller komma ur modet. Den, som känner huru mäktig kärleken var hos forntidens Spaniorer, kan bedöma den förtrollning, som beherrskade Don Fernando bredvid den förföriska flickan på de sju städernas ö. Man vet, att han var lätt antändlig; men hutu naturligt är det icke dessutom, att han efter så många besvärliga ceremonier vände sig uteslutande åt alkaldens dotter, hvars leende framtrollade så förtjusande gropar i kinderna, hvars röst var så full af oändlig mjukhet och behag. — För öfrigt hade det oförmodade förverkligandet af hans mest öfverdrifna förhoppningar helt naturligt satt honom i entusiasm, och den flitigt tömda och lika flitigt fyllda bägaren gjort sitt till att alldeles förvrida hufvudet på honom; med ett ord: måltiden var icke till hälften slutad, förrän den smäktande adalantadon låg vid den unga skönhetens fötter och yppade sin eldiga kärlek till henne. Blyg lutade flickan hufvudet och blickade förstulet, än på ett hjerta af blixtrande rubiner, hvilket Fernando bar infattadt i en ring och såsom brudgåfva bade fått af Seraphina, aftonen före sin afresa, i Fernandos glödande anlete. Uiom sig af jusning, gissade han hennes tankars flygt. Hastigt drog han ringen — en skänk af hans trogna brud — från fingret och räckte den åt alkaldens dotter. I detta ögonblick var miltiden slutad. Kammarherren framträdde till Adalantadon och anmälte, att båten var färdig att återföra honom till hans karavell. Don Fernando tog med en fin riddares och homans belefvenhet afsked från alkalden och de öfriga förnäma samt bjöd sin nya flamma farväl, med löfte att göra henne ett besök följande dag, så tidigt bruket tilläte. Derefter återfördes han till sin karavell med samma högtidlighet och efter takten af samma melodi.