Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 1

Då han ankom till palatset, iakttogos de öfliga formerna på det noggrannaste sätt. Ofverstekammarherren klappade på porten. — Wer da? frågade portvakten. — Adalantadon öfver de sju städerna. — Välkommen: Framåt! Den stora porten öppnades, och kammarherren gick såsom vägvisare uppför en ofantlig marmortrappa och genom en sträcka af rum, möblerade med en prakt, hvars like den portugisiske riddaren ännu aldrig hade sett. Vid hvarje dörr helsades han vid namn och emottogs med ödmjuka välkomstönskningar. Slutligen ankom han med sin ledsagare till en praktfull, af bländande facklor upplyst saj, hvari alkalden och stadens högsta embetsmän väntade på den höge gästen. Don Fernando presenterades för de församlade med alla möjliga formaliteter. Derefter försvann den ceremoniöse mannen bland de öfrige officianterne. Alkalden och de öfriga notabiliteterna mottogo Adalantadon, med samma formlighet, som han hittills hade rönt af alla dem han träffat. Nu började den till Fernandos ankomst fördröjda banketten. Fivilka okända rätter! IHvilka utsökta läckerheter! Vid nedersta ändan af bordet serverades till och med på ett guldfat en hel påfogel, med alla sina fjädrar, sisom skådorätt. Och hvilken lysande samling af gäster! WHvilka ovanliga ansigten! Hvilken besynnerlig hårklädsel på herrar och damer, hvilka tycktes vara i fara att digna under ett lass af tupter, Peruker och skägg. Bredvid Fernando satt alkaldens dotter. Man skulle väl hafva kunnat svärja, att hennes klädsel var gjord efter en modjurnal, från tiden före syndafloden, så gammalmodig och patriarkalisk såg den ut; men blickade man deremot in i hennes mörka, andalusiska ögon, så glömde man både syndaflod och modjurnal. Hennes röst, gång, sätt, åtbörder, alltsammans hade en fullkomligt andalusisk anstrykning och bekräftade i alla afseenden den sanningen, att qvinliga behag kunna fortplan