Aftonbladet – 8 oktober 1845, sida 1

motiven har spatt, hvilket, ty värr! någon gång inträffar. Men åkaren förklarar vanligen detta förhållande, som ,brist på harmoni emellan de fyran. Vore det icke högst otillbörligt, skulle man på samma grund kunna påstå, att svenska statskroppen vore af hästnatur. Åkaren är för dem han fraktar icke allenast en kusk; ham är dem ett sällskap, att icke säga en vän. Han har vanligen goda politiska åsigter och följer med sin tid, så mycket en billig omsorg för häst och släda tillåter. Någon gång har han till och med spelat en historisk roll, och, den fönster-ödande revolutions-natten, varit verksam i Ålands gränd. Han talar om åtskilliga notabiliteter af båda könen, som om de vore hans onklar eller tanter, berömmer förträffiigheten af herr A:s snus, och prisar herr B:s goda handlag att ge drickspenningar. Jag har aldrig, utropar ban, känt mig sårad att af den karlen emottaga en liten öfverbetalning. Och under det han sålunda resonnerar med er, förgäter han aldrig att tillika hålla sin häst vid makt. Afven till honom fäller han alltemellanåt ett mildt uppmuntrande ord, såsom kadaver, krokskank, skjutsgula m. fl., eller ger några vackra löften att sörja för det stackars kreaturets framtid, såsom t. ex.: Jag skall ta ministerknepena ur dig, din gamla kanalje, om de också sutte ända under hjertroten på dig,; om jag äfven måste rycka af hela din sakramenskade svans till piska åt diz, skall jag väl till slut få dig så mör, att; då du en gång sträcker benen ifrån dig, du icke behöfver bultas, för att bli en gassande skön beeffstek, m. m. i samma kristliga och vackra anda. Någon gång, ehuru mera sällan, inträffar det