00 Fo on KT 8 RE tyget eller någon underrättelse om dess öde till Calmar ankommit. REVY AF TIDNINGARNA. Under den förflutna veckan har inom tidningspolemiken i de öfriga bladen förekommit åtskilligt, som vi hittills förbigått, men som kan förtjena att åtminstone med några ord antydas. Det märkligaste häribland är, att man ändtligen tycker sig hafva sett slutet på en långvarig skriftvexling emellan Dagligt Allehanda och Svenska Minerva, i anledning af frih. N. Palmstjernas rappell från ministerplatsen i Petersburg. En insändare från Skåne, som likväl lärer hafva för tillfället uppehållit sig i Stockholm, framställde nemligen åtskilliga anmärkningar mot tidningarnas sätt att reflektera öfver denna händelse från en politisk synpunkt. Härpå svarade Allehanda; Minerva replikerade, och på sådant sätt hafva utbyten af tankar skett i tre eller fyra repriser, hvarjemte Posttidningen äfven i sin öfversigt vidrört saken, tagit parti af Minervas tankar och sagt: det gör så. Det blefve nu alltför vidlyftigt och tröttande att-referera innehållet af hela denna polemik, deri den sluga Minerva ej underlåtit att begagna alla de fördelar hon kunnat i taktiskt hänseende draga af Allehandas yttranden. Men Minerva har tillika, under behandlingen af sjelfva hufvudfrågan, sökt fastställa en princip, som synes oss alldeles oantaglig i ett konstitutionelt och fritt samhälle. Minerva är nemligen, som man vet, visst icke nöjd med friberre Palmstjernas rapellerande, men har likväl flera gånger bedyrat, att hon ej hade något att erinra mot denna åtgärd i sig sjelf, blott den ej blifvit af andra tidningar satt isamband med friherre Palmstjernas politiska trosbekännelse. Under hela vår polemik om frih. P:s rappell, heter det i JV 416, har det ifrån Svenska Minervas sida, alldeles icke varit fråga om sjelfva återkallelsen, såsom regeringsåtgärd, vd, len sUsom Rev 6ck hället beroende af konungens personliga godtfinnande, icke är någon kritik underkastad;, och i JM 449 förekommer åter: Emot denna filldragelse inom svenska diplomatien hade vi ingenting att anmärka, då ingen borde tillåta sig att bedöma Kongl. Maj:ts begagnande af en konstitutionel rättighet, hvartill ingen kände motivernan. Man ser väl, hvad åsyftningen är med denna sats, nemligen: att allt hvad som hör till den utrikes politiken äfvensom sättet hvarpå den besörjes, skulle vara icke blott öfverlemnadt åt regentens godtycke, utan ock fridlyst ifrån allt vidrörande inför opinionen inom Jandet. I anledning häraf måste vi fråga: hvar står det skrifvet? Icke är det åtminstone i grundlagen. Reg:f. säger väl i 32 S: Sändebud hos främmande makter — — nämne konungeni statsministerns för utr. ärend. och någon annan tillkallad statsrådsledamots tillvaro; och efter analogien kan man således sluta, att med en ministers rappellerande kan tillgå på samma sätt, samt att sådana mål ej behöfva inför hela statsrådet föredragas. Men häraf måtte icke följa, att dessa ärenden mer än andra offentliga ämnen, äro undantagne ifrån den granskningsrätt, som tryckfrihetslagen utsträcker till alla föremål för mensklig kunskap, endast med vilkor att framställningssättet är anständigt. Antagom t. ex. att landet hade en svag eller dålig regent, som antingen af personlig hämdlystnad ville afsätta en utmärkt man från en sådan post eller tillsätta en oduglig gunstling, och att ryktet derom spridde sig bland allmänheten. Skulle icke pressen då äga rätt och befogenhet att varna emot en åtgärd af så nära inflytande på rikets välfärd? Eller om en redan varande minister befunnes otjenlig och bevisligen beginge den ena bocken efter den andra; skulle man ej hafva rätt att yttra sin önskan om dess aflägsnande? Vi framställa båda dessa motsatta suppositioner, utan att någondera kan hänföras till förevarande fall; men Minerva bör åtminstone visa hvarifrån hon hemtat sin doktrin. Månne hon icke i alla fall sjelf brutit emot densamma, då hon i sammanhang med denna rappell talat om dem som pfallit offer för sin fritalighet emot statsrådety, o. s. v.? Hvad för öfrigt angår frih. Palmstjernas person, så var det lika naturligt som ursäktligt, att ti!lfället af hans vänner blifvit begagnadt, att gifva honom all möjlig upphöjelse. Vi hafve redan en gång tillförene yttrat, att vi ej hafve något häremot att invända. Om vi än ej speciellt känna några stora frukter af frih. Palmstjernas befattning såsom minister, så antage vi gerna att han i alla afseenden motsvarat högstsal. konungens fordringar såsom representant af dess regering. Han har dessutom det vitsordet om sig att vara hvad man kallar en fullkomlig gentleman, om han äfven såsom representant under sista riksdag någon gång måhända yttrade sig med mera hetta än behöfligt varit, och afskar sina motståndares argumenter med summariska domslut, i stället att upptaga dem till vederläggning.