Aftonbladet – 6 oktober 1845, sida 1

äro tils vidare minskade med .,:del. DILIGENCE TILL UPSALA afzår Onsdagar och Lördagar, kl. 8 f. m., från huset M 7 Clara Norra Kyrkogata, återgår från Upsaia Tisdagar och Fredagar samma tid. DEN POLITISKA OCH RELIGIÖSA RÖRELSEN I EDS-FÖRBUNDETS KANTONER, efter egna iakttagelser under ett tioårigt vistande i Schweitz, af doktor Carl Krause. De politiska rörelser, som kort efter franska julirevolutionen utbröto i Schweitz. hafva med skäl väckt en synnerlig förundran i andra samhällen, emedan man vant sig att anse nämnde republik för den mest utbildade demokrati och derföre haft svårt att fatta af hvad anledning fransmännens strid för frihet och jemnlikhet kunde komma att fortsättas i Schweitz, der allt motstånd mot friheten redan för fem sekler sedan föll för den pil, som flöz från Tells båge. Fiera förklaringar hafva visserligen tid efter anvan häröfver framkommit, och det är dessutom ej hel:er obekant för någon, som aldrig så litet studerat den sehweitziska bistorien, att det landet. hvarken i politiskt eller socialt hänseende har något öfverflöd på demokrati; men någon genomförd utredning af de många, i politiska och soeiala förhållanden grundade orsaker, som framkallat och sikert länge skola underhålla ett spändt förhållande mellan kantonerna och partierna i Schweitz, har ännu icke i tidningsveriden varit synlig. Vi meddela derföre ur en redan förut i detta blad omnämnd tidskrift, Wizands Vierteliahrsschriftv för innevarande år, följande uppsats, som genast sätter läsaren in i de schweitziska tilldragelserna och förklarar deras ursprung. I Den sednaste landtdagen har åter åtskiljts, utan att fatta något afgörande beslut i jesuvitfrågan. Detta bedömes vanligen så, som hade förbundsförsamlingen saknat vilja eller förmåga att göra något, som hade egentligen ingenting för lösningen af denna fråga blifvit tiälgjordt; och likväl har landtdagen deruti bet enkelt följt samma förfaringssätt, som den vid alla utomordentliga tillfällen användt. Andamålet med denna politik är att vinna tid, att låta passionerna lägga sig och afvakta den tidpunkt då ett, för allmänna välfärden gynnande beslut kan fattas; och i allmänhet leder ofta, under den största förlägenbet, en skenbar eftergifvenbet och tvekan ofta säkrast till seger, så länge nemligen en uppgörelse på fredlig väg är möjlig. I nyare tider har europeiska diplomatien denna maxim att tacka för sina flesta framgångar, och schweitzer-landtdagen efterföljer den i detta hänseende. Så hor det sedan år 4830 lyckats den att komma förbi en mäned klippor, att bibehålla landets oafhängighet och att gång efter annan återställa dena inre freden. Visserligen hafva Neuhaus, Sigwart-Möller, Bernhard Meyer och Bluntsehli — lutter nykomlingar i politiken — ingen del i dessa framgångar; ty de män, som besvurit det nalkande ovädret och upvehållit edsförbundet såsom en medlem af europeiska statsförbundet, tillhöra restaurationsperiodens skola, t. ex. den förra landtdagspresidenten Mousson och den längesedan afsomnade schultetus, Tscbarner från Bern. För öfrigt hafva edsförbundets embetsmän Amrbyn och Gonzenbach, sedan längre tid förtrogne med förbundets affärer och öfvade i diplomatiska underhandlingar, förvärfvat och förvärfva sig ännu stora förtjenster om Schweitz välfärd. Så farligt landets läge än kan synas för dem, som mindre känna de schweitziska förhållanden, så kan man likväl ej säga att det innebär större svårigheter än någon af de många förlägenheter, i hvilka Schweitz sedan 1830 sig befunnit. Schweitz skall ock reda sig ur den närvarande, utan att förlora sin sjeliständighet. Ett stadigtvarande lugn skall medlertid edsförbundet icke uppnå, hvarken genom jesuiternas utdrifvande, eller genom någon annan mesyr, som ligger inom landtdagens förmåga eller befogenhet alt vidtaga. Sjukdomsorsakerna ligga djupare. Hvilka de äro, skall i det följande framställas, och deraf skall blifva tydligt, att de icke äro desamma, som man hittills föregifvit, nemligen hvarken de tyska flyktingarne, såsom man 4856 påstod; ej heller professor Strauss, såsom man 1839 sade; ej belier jesuiterna, såsom man nu föregifver. Alla dessa voro blott syndabockar, på hvilka partierna lastade sitt hat, icke för att försonas, utan för att dess häftigare fortsätta striden. Men denna strid är blott den gamia tidens strid med den nya — de i Schweitz en gång så oerhördt mäktiga privilegierades strid med landtfolkets, de små städernas och det fordna lydlandets politiska frihet och jemlikhet — en öfverhets med Guds nåde eller legitimitets-principens strid med en regering och författning, bygd på folkets representation och rättigheter — med ett ord samma strid, som franska revolutionen förut kämpat, som Napoleon tyglade, men som genom hans död icke slutat, utan tvertom återbörjat. Isjelfva verket, hur förhåller det sig väl med jesuiterna, dem man föregifvit vila med vapenmakt utdrifva ur Luzern, medan de icke en gång komi mit dit? Och hvad äro väl friskarorne? EmeI dan schweitzerkantonerne upptagas på landkartan såsom ett enda land, så hafva vi ock fått den oi vanan att anse dem så; men schweitzerkantonerine äro i politiskt hänseende vida mindre ett rR— —U— ——S3 ———— NN ——————