Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 3

j viljen. J ären hitkomne för att höra mig berätta någon af den gamla tidens bistorier.... min egen, till exempel. Nå väl; jag skall icke länge låta bedja mig. Sätten er, mine herrar! Gumman återtog sin slända, som hon vid vårt inträde hade bortlagt, och under det hon utdrog den fina och jemna linnetråden, utspann hon för oss en icke mindre jemn tråd af de händelser, dem jag efter hennes ord ofvanföre anfört. Hon tillade att chevalier de Vorbelles hade velat åt henne anslå den pension, hvarom han hade slagit vad med Mirabeau; men den stolta arlesiskan hade bestämdt vägrat emottaga den. Hon hade tyckt mera om att försörja sig med sina händers arbete och ända till den höga ålder, hon nu innehade, var hennes handarbete nog för bennes utkomst. Af hennes korta roman med Mirabeau, återstod ingenting annat än tillnamnet Mirabelle, hvilket hon bibehöll ända till sin död. : Skapad för lättsinnig glädje och för denna bältiga kärlek, som helt och hållet består uti sinnenas rus, hade Christine väl offrat några tarar åt sin matmors minne, men denna sorg var icke alltför djup, den hade åtminstone icke hindrat henne att blifva en nära åtlioåris gumma. När vi figade betine öm det icke 2lorde henne ondt att hafva bidragit till så stora olyckor, svarade hofi, i det hon med ett eget slags småleende pekade på ett groft och illa måladt porträtt af Mirabeau, hvilket hängde på väggen, ofvanför hennes hufvud: — Jag älskade honom — se der min ursäkt: Jag bekänner att min vän och jag då voro alltför unga, för att finna den gamla qgvinnan värd våra förebråelser. — Ja Christine. ... ja Mirabelle, sade vi, då vi lemnade henne, här är tillfälle att tillämpa Evangelii ord: Dig skall varda mycket förlåtet, emedan du har mycket älskat SLUT.