men blitvit uppryckt med rötterna, tycktes han genom sin egen tyngd hålla sig uppe. — Mine herrar, sade Mirabeau till sina vänner; — jag har den äran att för er presentera markisipnan de La Fare, som haft den artigheten att hedra mig med ett besök. Markisen, som haft samma godhet, synes något bestört öfver att se sig förekommen åf sin fru, något förvånad öfver att finna henne på detta ställe. — Detta var en öfverraskning, som jag beredde er och som jag länge sparat åt er, min herre, — tillade han, vändande sig till förste konsuln. — Ni har uteslutit mig från eder församling och från eder kast. Ni ser alt det varit mig lätt att ändå inkomma der, i det jag gick genom er egen familj — men jag ville det icke. Den plebejske grel!ven tycker mer om att till älskarinna ha en enkel plebejsk flicka, än en adelsmans kyska maka, — tillade han med ett eldigt utrop, i det han lade sin breda hand på den unga Christines axel. Den beklagansvärde gamle markisen hörde hvad han sade, utan att uppfatta det; Mirabeaus vänner klappade händerna och ropade Bravo! — Chevaiier de Vorbelles deremot, som ditkommit i afsigt att roa sig, stod krossad af häpnad och samvetsqval, fästande sin blick, full af fasa och ånger, på markisen och Ermelinda. Småningom hemtade sig denna och började att i följd af Christines trägna omsorger återlå sansningen. Då hon öppnade ögonen, mötte hon markis de La Fares skarpa blick. Ett gällt skri undfoll henne härvid, ett af dessa fasansfulla, sönderslitande rop, som tillkännagifva en inre förstörelse, en ohbjelplig kullstörtning af hela varelsens inre lif och styrka. Detta skri kom håren att resas på Rudolis hufvud,i detsamma det återgal markisen sina sinnens bruk, så att han började att med ögonen söka Mirabeau, liksom för att af honom begära redogörelse för denna rysliga hämd. Men Mirabeau hade redan, tillika med Christine och sina vänner, dragit sig undan