Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 2

stert, uttryckslöst och gåtlikt, undantagandes ögonen, hvilka blixtrade af en ovanlig eld, under en hatt, som var nediryckt ända ner till ögonbrynen. En brun kappa, kastad öfver axlarna och sorgfälligt igendragen öfver bröstet, ökade innu mer hemskheten af den mörka botten, hvaremot hans bleka ansigte afstack. Han stadnade på några stegs afstånd från fru de la Fare, och man skulle verkligen kunnat likna bonom vid ett torkadt rör, som nu mera egde hvarken saft eller rot, så orörlig och så dödsblek var han. Och likväl syntes under chevalierns kappa någonting som skakade; det var hans händer, hvilka darrade ofrivilligt, i det de höllo någonting aflångt, hvars form aftecknades under den mjuka kappans veck. Det var en dolk ... derpå kunde man icke gerna misstaga sig. Ermelinda uppgaf ett gällt rop, och med ett enda hopp stod bon upprätt på golfvet, som om en spänstig fjeder i en hast rätat ut alla hennes lemmar. — Hvad vill ni mig?... ropade hon. — Hvad vill ni mig?... Och hennes ögon fästade sig med fasa på Vorbelles. — Intet buller, sade denne — jag är ej hitkommen för att skrämma er, min tant. — Säg allenast två ord, och jag går genast min väg. Er pendyl visar på half sju. — Så snart klockan blir sju, börjas utnämningarne i stadshuset. — Inom en timma skola de vara förbi och Mirabeau utnämnd. — Jag begifver mig således klockan åtta till grefven och deputeraden. — Ni följer mig... eller jag går ensam. — Hvilketdera vill ni? Ermelinda tvekade i början -... hon kände sina knän vackla. — Hon ämnade bönfalla hos Rudolf, att han skulle afstå från sitt mordiska beslut, liksom hon sjelf afstod derifrån, men hon kastade en blick pågchevaliern, och denna blick öfvertygade henne att alla hennes böner skulle bli förgäfves.