Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 2

bandleder. Det ena malteserkorset, äfvensom det ena af Christines örhängen i samma smak, darrade under Mirabeaus finger, som lekte dermed. Vid det buller, som fru de La Fares inträdande åstadkom, hade Christine, då hon varseblef sin matmor, velat fly och gömma sig i en vrå af rummet; men innan hon hunnit taga ett steg, hade Mirabeau hejdat henne och fängslat henne med det enda ordet: Blif qvar! Christine hade lydt och åter gått att sälta sig på sin älskares knä. Men då Mirabeau och Christine hörde markisinnans rop och sågo henne vackla, skyndade de begge upp och ankommo i rättan tid, för att uppehålla henne i fallet. Nu slog klockan åtta. Dörren öppnades ånyo och markis de La Fare visade sig i rummet, åtföljd af Rudolf. I samma ögonblick instörtade en flock af valmän, Mirabeaus vänner, alla med glädje och seger på sina anleten. — Mirabeau! jublade de — ni är utnämnd! Lefve Mirabeau! . . . Ned med adeln och presternel Imedlertid hade markis de La Fare, ehuru döfvad af dessa rop, med säkra steg gått fram till triumfatorn, och stod just i begrepp att bedja denne om ett enskildt samtal, då han blef varse Qbristine. (Ermelinda var ännu dold bakom Mirabeau.) — Hvad gör du här? ... frågade han med snäsig ton. I stället att svara, pekade den unga flickan på sin fru, som låg afdånad i Mirabeaus armar. Om åskan slagit ner vid gubbens fötter, hade den på långt när aldrig kunnat förorsaka honom en sådan förskräckelse, som denna Christines åtbörd gjorde. — Konsuln yttrade intet ord, uppgaf intet rop, — men han lade handen på bjertat och förblef stående stum, stel, tillintetgjord— Lik ett gammalt, gigantiskt träd, som af stor