det under stojande vivatrop, hvilka hade fullkomligt utseende af hotelser emot Mirabeaus fi ender. Då den andra konsuln märkte dessa fiendtliga yttringar, förklarade han högt inför församlingen, att då folkets inblandning i saken fullkomligt liknade en belägring, vore utnämningen för denna dag alldeles omöjlig. I följd deraf trodde han sig böra anbefalla en öfversittning af några timmar, för att gifva hopen tid att stilla och skingra sig — denna hop, som ville våldföra samvetsfriheten. Dessa ord emottogos med hvisslingar och stampningar, och andre konsuln hade sannolikt blifvit ett offer för sin ordningskärlek och känsla för det lagliga, så vida icke Mirabeau hade, midt under denna oordning, hastigt inträdt och tagit den gamle mannen under sitt beskydd. — Andre konsuln har alldeles rätt, ropade han med stark röst. Alla samveten måste vara fria om valet skall tillgå ordentligt. Jag besvär derföre alla mina vänner att med deras samtycke understödja andre konsulns alltför billiga fordran. Hvad mig sjelf beträffar, vill jag göra mer. Jag åtager mig utöfva den som en lag, medelst aflägsnandet af denna stojande hop, som skrämmer sin domare. Efter att med den mest stickande ironi hafva uttalat dessa ord, öppnade Mirabeau ett af fönstren åt gatan och ropade till folkhopen följande ord: — Mina vänner... gån er vägl!... Utnämningen kommer ej att ske förr än i morgon. Oct j, mina herrar, yttrade han sedan till valmännen visen eder genast utom stadshusets murar, på de att eder närvaro: der målte gifva stöd åt mina ord — Valet skall ske i afton kl. sju! ropade der landre konsuln; och jag anbefaller våra herrai valmän att vid den tiden mangrannt infinna sig bär i salen. — Må vara! ropade Mirabeau muntert. I hö