destomindre af öfverståthållareembetet qvarhölls i häktet ännu någon tid efter det han blifvit af domstolen frikänd. — Den ifrågavarande skriften lyder sålunda: Till Redaktionen af Aftonbladet! Enär tit. funnit det rätt och tillständigt, att i gårdagens tidning, efter en i Dagbladet införd skrifvelse, sysselsätta sig med min person och vandel, uppkallas jag, ehuru obehagligt det än är, att anhålla om plats för följande. Må ingen lägga mig till last, att jag i första rummet vänder mig mot polisen. Må man besinna hvilka försakelser, hvilket arbete, hvilka stränga mödor till så kropp som själ erfordrats för att under sju års tid godtgöra en ungdomsförvillelse, hvartill så många utom mig gjort sig skyldiga, och må man sedan säga om det är rätt, ädelt, ens försvarligt af en auktoritet att, för sitt fredande för en af sednare tiders händelser mot mig alstrad hämndsjuka, inför allmänheten framträda med en vanställd berättelse om min vandel, deri man inför en icke omdömet mäktig allmänhet lägger mig brott till last, för hvilka jag aldrig kännts skyldig? Enhvar må afgöra detta efter sin egen öfvertygelse; hvad mig beträffar, så hyser jag den tron, att om jag verkligen gjort mig förvunnen till något fel, så har jag fått gälda detta öfver och icke under hvad tillbörligt varit, och att från den stund en domstol frikännt mig från ett brott, hvarföre jag blifvit oskyldigt anklagad, ifrån samma stund är jag återigen medborgare, bör inför rättvisans tolkare njuta lika rättigheter med hvilken annan som helst. Och huru beskaffadt är det brott jag begått? Jag bar vid ett tillfälle kommit på en balans i redovisningen å ett mig af enskilta personer anförtrodt lager — se der allt. Jag vill ej tala om de många olyckliga likar jag eger bland de offentliga personer, som förvalta statens medel, och i likhet med mig, genom hjelpsamhet och oeftertanka, råkat i enahanda bryderi; men hvad jag kan säga är, att brottet icke var af svårare natur, än att det godtgjordes medelst återgäldandet af hvad förskingradt blifvit. Men saken fär ett annat utseende då jag upprepar, att, efter hvad målets slutliga utredning visar, jag frikändes från något slags ansvar, icke på grund af mina slägtingars mellankomst, utan emedan anklagelsen återkallades såsom varande gjord i första hettan och således förhastad. Beviset för denna uppgift finnes i Dagligt Allehanda för April månad 1839, hvilken tidning egnade detta mål sin synnerliga uppmärksamhet. Under sådana förbällanden frågar jag ännu en gång: är det rätt eller försvarligt af en auktoritet — en lagskipande auktoritet, att på nytt inför allmänna opinionen brännmärka mig för en förhastad och återtagen anklagelse? År detta rätt af en lagens tolkare i ett land, der jargonen är sådan, att den anklagad blifver, han är äfven skyldig! Det torde tillåtas mig anföra följande attestat af mina dåvarande vederparter: Jag Carl Johan Lundberg förklarar härmedelst öppet och frivilligt, att jag met hr Mouritz Cramåers person, affärer eller öfriga förhållanden så under det förflutna, som det närvarande icke har ringaste skäl till anmärkningar, ehvad namn och beskaffenhet sådana må benämnas; att jag till honom står i ett fullkomligt vänskapligt. förhå!lande, och att jag aldrig ämnar, eller får tillåta mig,att mot honom eller hans familj, enskildt eller offentligt, brista i den aktning och uppmärksamhet, som hvarje person, med anspråk på urskiljning och förstånd är skyldig den andra; tilläggande jag vidare: att om jag mot denna min öppna och frivilliga förklaring bryter, jag då genast underkastar mig allt hvad moralisk och juridisk lag pröfvar skyldig hvarje vettlös och mindre aktningsvärd menniska; hvilket allt härmedelst med mitt egenhändiga namn försäkras och bekräftas. Stockholm d. 4 Juni 1845. C. J. Lundberg, Skräddaremästare. Att skräddarmästaren C. J. Lundberg inför mig i nedanskrifne vittnes närvaro erkänt innehållet af ofvanstående handling samt denssmma egenhändigt undertecknat, betygar. Stockholm som ofvan. Såsom vittne Notarius Publicus Carl Feusk. Svante Jacob Callerholm. (Sigill.) Uti ofvanstående förklaring instämmer undertecknad till alla delar. L. Lundqvist, Skräddaremästare. Angående nu sednare ifrågavarande sak, så Söker polisen försvara mitt utvisande från arkivrummet dermed, att någon gjort den uppmärksam på att jag vore samma person, som för sju år tillbaka var i polisen ställd under tilltal för den ofvannämnde förbryte!sen. Jag invänder att jag innan detta tillfälle mångfaldiga gånger såsom åhörare besökt polisen; att jag derunder uppehållit mig såväl i detta som andra rum, varit sedd och bemärkt af så den ena som andra, utan att den nu angifna finkänsligheten uppblossat hos någon; men detta allt äfven innan jag var bekant som skriftställare. Och för att sist möta den af Aftonbladet framkastade insinuationen alt jag bordt af pligtkänslan finna mig uppmanad ingå på den af min motpart äskade ersättningen, svarar jag, att jag äfven så gjort, om. fordran derpå varit rättmätig, om den varit stödd på annat än vanligt prejeri. Dessa punkter äro de enda jag anser behö? va beLan MaA