NN a — Jag kommer just nu derifrån, svarade Rudolf. — Han tar ej emot förrän i afton, klockan åtta. — Klockan åtta? ... Hvad tänker ni på? ... Klockan åtta i afton är ju omröstningsurnan redan tom och valet längesedan försiggånget. — Detta är, svarade Rudolf, en olycka, som vi i går hade kunnat förekomma, men som vi i dag måste finna oss uti. — Ni tror således att våra bemödanden skola bli fruktlösa? ropade gubben med nästan lika stor elädje som den, hvarmed en fånge motser sin befrielse. — Nej, nej, min onkel! visst icke det; svarade Rudolf, som märkte denna hans sinnesrörelse; utgången är mera oviss, det är sannt; men våra pligter blifva icke derföre mindre maktpåliggande. Var således god och vänta mig klockan åtta. Jag skall vara på timslaget tillreds att följa onkel. Och utan att ge markisen tid till ett svar eller det ringaste inkast, bugade Rudolf sig djupt och aflägsnade sig med yttersta skyndsamhet Markis de la Fare var nu bunden, ty han hade. obetänksamt nog, vidrört sin systersons hand, til tecken af öfverenskommelse. Återstod nu markisinnan. Men hepne sparade Rudolf till sista stunden; så säker var han om hennes samtycke. Medan förste konsuln aflagt sitt sednaste besök hos erkebiskopen, hade händelser tilldragit sig hvarom han var alldeles okunnig och som föran ledt Mirabeau att icke förr än kl. 8 på aftoner emoltaga markisen. Stadshuset hade varit skådeplats för stormig; uppträden, hvilka andre konsuln, under den för stes frånvaro, förgäfves sökt stilla och nedtysta Polket hade, som vi redan hafva omnämnt, bull rande trängt sig omkring municipalitetet. Någr exalterade unga karlar hade, eldade af ett obe tänksamt nit, trängt sig ända in uti valsalen, oc!