Aftonbladet – 1 oktober 1845, sida 1

onom upptäcka orsaken till denna hastiga föränIringen af sakernas utseende. Hvad var då att göra?... Undvika alla vilare förklaringar med chevaliern; noga bevaka ronom, fly bonom och ändå med yttersta upp: märksamhet följa alla hans steg. — Allt dett var verkligen för Ermelinda ett rikt ämne till ångest och smärta, ty i hennes tanka var Mirabeaus lif i fara, och det var i följd af hennes fantastiska tal och för hennes skull, som Rudoll hade förbytt den ömmaste vänskap i ett blindt hat och en ifrig förföljelse. Medan den unga markisinnan var ett rof för dessa plågsamma alternativer, led markis de La Fare icke stort mindre af de stridigheter inom hans egen själ, som Rudolfs sista ord hade upp: väckt. Den andre konsuln hade flera gånger inställt sig hos honom, för att få tala om resultatet af Argusarnas berättelser och fråga om han ännu trodde på chevalierns uppriktighet; men markis de La Fare, som var djupt försänkt i sina betraktelser, hade vägrat emottaga sin embetsbroder. Alldeles som Rudolf förutspått, hade ensligheten verkat en märkbar förändring hos gubben, en förändring till fördel för Mirabeaus afskyvärda planer, och den dystre konsuln, som marterades af den grymmaste ovisshet och obeslutsamhet, hade flera gånger sökt att med sin systerson erhålla ett nytt ensligt samtal, en ny hemlig konferens — vare sig att han derigenom ville stadga sin ännu vacklande öfvertygelse; eller att han hoppades förstöra inflytandet af den förra scenen genom ett upprepande, då han trodde att skäl och motskäl skulle kunna minska styrkan af ystersonens ord och gifva dem en vida mindre