Aftonbladet – 1 oktober 1845, sida 1

— — och uppsteg i hans ansigte, så att ban blef purpurröd. Vid tankan på att han, som var gammal subbe och född markis, att ban, som egda ett iktadt namn, utan ringaste fläck, att han, som så änge närt och underbållit ett i hans egna ögon å rättvist och — han kände det alltför väl — outsläckligt hat — att han nu uppmanades att uftaga sin konsulshatt för denne adelns affälling, denne plebejske grefve, denne hjelte i utsväfningar och skurkstreck, då spratt han till och ryste illsamman vid blotta tanken härpå. — Nej aldrig, aldrig! ropade då den gamle stolte markisen, aldrig skall jag böja mig för denne Pierre-Buffitres. Imedlertid hade den fruktade dagen infallit och valmännen, hvilka voro församlade på stadshuset, sågo rundt omkring detsamma en böljande mängd af enthusiastiska och nyfikna menniskor. — Mirabeau! Mirabeau! skrek folket. — )J skolen få honom! JI skolen få honom! ropade partimännen. Dessa betydelsefulla demonstrationer verkade häftigt på markis de la Fare. — Förskräckt öfver den ansvarighet han iklädde sig, han måtte nu omfatta hvilketdera partiet som helst, for han på ett besök till erkebiskopen, en mild och stilla man, en förlikningens, medelvägens och foglighetens vän, och frågade honom, utan att nämna Rudolf, hvad han rådde honom till, under sådana omständigheter. Svaret utföll icke tvetydigt. — Vid återkomsten från erkebiskopshuset, gick marisen till sin systerson och sade till honom, icke itan mycket mod och en särdeles sjelfbeherrsking: — Rudolf, jag är färdig... Låtom oss gå till Mirabeau.