Aftonbladet – 1 oktober 1845, sida 1

vigt än han nu fann dem ega. Men chevelier de Vorbelles, som fruktade, att medelst upprepande helt och hållet förstöra en affir, ur hvilken han fann sig hafva gått med så mycken seger, undvek vanligen alla vidare förklaringar och besvarade merendels onkelns frågor ganska enstafvigt, oftast med icke annat än ja och nej. Men en dag likväl, då markisen hade framställt sin fråga så, att Jen ovilkorligen fordrade ett afgörande svar, tilltalade chevaliern honom på följande sätt: — Min onkel! ni kan vara fullkomligen öfvertygad, att min aldra lifligaste önskan vore att kunna vara i allt fullkomligt öfverens med er. Men emedan omständigheterna sätta sig emot denna önskan, skulle all vidare förklaring oss emellan endast föranleda missbälligheter — kanske brytning. Bättre är det väl då att en hvar af oss går sin egen bana och handlar efter sin egen personliga öfvertygelse. — Har ni beslutit att följa mig till Mirabeau?... Välan! så låtom oss gål... ni skall, när som helst, fiona mig färdig, — Tvekar ni deremot ännu... så står det er ju fritt att inställa besöket. Öfverväg dock noga;... betänk att dagen efter sitt utnämnande skall Mirabeau troligen afstå hvad han dagen förut möjligen skulle antaga. På denna så ljusa framställning af motiver hade den gamle markisen ingenting att svara, om icke det att han ännu vidare skulle tänka på saken. Icke desto mindre kände han, ju närmare det afgörande ögonblicket nalkades, nödvändigheten af att uppoffra sig för sitt kall och för sin konung. Men när hans blick sväfvade öfver la place des Precheurs och fästades på Mirabeaus boning, genomfor en förödmjukelsens eld alla: hans ådror