fallande att hvar och en skulle vid laglig dom stol söka upprättelse för den oförrätt han lidi Men förnämligast ryktbar har han blifvit genor sina fyra så kallade Fridslagar. Han pibiö nemligen, att ingen skulle få våldsamt anfalla de andra hvarken i kyrkan, på kyrkogården, elle ens på vägen till och ifrån kyrkan. Den, son bröt häremot, skulle förklaras fogelfri, och on han i gerningen blef ihjelslagen, skulle han ligg: ogild eller ohämnad. Detta kallades KHyrkofrid Vid samma straff förbjöd Birger att ofreda elle: våldföra någon qvinna, hvilket förr icke var o vanligt, alldenstund det ansågs hederligt att mec våld taga sig hustru. Förbudet häremot var han: Qvinnofrid. Likaledes förbjöd han, att våldsam! öfverfalla någon man, dess hustru, barn eller tjenstefolk inom dess hus eller gårdsgrind. Detta va Hemfrid. Och slutligen förbjöd han vid samma straff all våldsamhet mot dem, som voro stadds på tingsväg eller vid sjelfva tinget. Detta kallade Tingsfrid. Han förbättrade äfven mycket sjelfvg bevisningssättet vid domstolarne, och afskaffade den så kallade Jernbörden. Den anklagade skulle nemligen antingen bära glödande jern eller gå på dem med blotta fötterna. Kunde han göra detta oskadd, så ansågs hans oskuld af Gud bekräftad. — Förr ärfde döttrarna intet, och qvinnorna egde ej rättighet till något i sina männers hus. Birger Jarl påbjöd, att dotter skulle ärfva hälften så å mycket som son, och äkta hustru skulle ega aglig rätt till en tredjedel uti boet. Det var äfen den tiden brukligt, att fattiga personer bortålvo sig till trälar och lifegne hos de rika, mot vilkor att af dem blifva försörjde till sin död. Sålane kallades Gåfvoträlar. Åfven detta förbjöd Birger, anseende det orätt, att den ena menniskan kulle vara den andras träl. Slutligen få vi omnämna Birger såsom den gentlige grundläggaren af Sveriges hufvudstad. öre honom var nemligen Stockholm, oaktadt sin ördelaktiga belägenhet, högst obetydlig och enast bebodd af några få fiskare. Dess befästande all väl redan från äldre tider tillbaka hafva va