Ifrån denna stund stod han ensam på den sto: miga höjd, der han hittills lånat sina råd och si! biträde, och under egennyttans motsägelser, un der afundens hemliga stämplingar och uppenbar anall, förvärfvade han det namn en rättvis efter verld ej skall heka honom, det af: folkets fade Flere af de andra folkungarne buro ej liten af und till Birger och Waldemar för denna upphö jelses skull, och beslöto att mot dem anställa et krig. De reste först till Norge och begärde hjelj af dess konung, Håkan; men denne var sitt förbund med Birger trogen, och afslog deras begä ran. Derpå forö de till Danmark och Tyskland och samlade tillhopa en stor krigshär, med hvilken de föllo in uti riket, dragande till sig många anhängare. Birger hade äfven å sin sida samlat mycket folk och mötte dem vid Herrewadsbro uti Westmanland, och voro folkungarne på ena. men Jarlen på andra sidan strömmen. En biskop Kol af Strengnäs, som var jarlens kansler, skall då hafva öfvertalat de flesta af folkungarne at! begifva sig på andra sidan om bron, för att i godo bilägga saken, och skall hafva svurit en svår ed, att de oskadde skulle komma tillbaka igen; men knappt voro de öfverkomna, förr än Birger lät. gripa och halshugga dem, och då anförarne voro döde, lät han genast angripa deras här, som snart skingrades. Aila tyskar som kunde öfverkommas blefvo nedhuggna, men svenskarne skonades. — Så berätta de fleste historieskrifvare denna sak, men flera äldre häfdatecknare) omtala endast en stor drabbning, i hvilken flere folkungar blifvit tillfångatagne och sedan halshuggne, samt en myckenhet tyskar nedgjorde, utan att tillägga något vidare. Och månne icke denna berättelse är trovärdigare, då Birgers hela öfriga lenad icke företer något enda drag aflåghet eller trolöshet? Är åter den förra framställningen sann, så må man äfven härvid besinna, ) T. ex. en norsk krönika, Chronicon Vadstenense, samt en annan gammal krönika, som slutar med 14153 (se Lagerbrings Sv. H.).