Itt bedja honom påskynda intrigens upplösning, tersom ingenting vidare satta siz deremot. Vädret var kallt och regnigt, aftonen var långt framskriden, gaorna voro öde. Markis de la Fare hade farit bort och markisinnan var inne i sina rum; Rudolf kunde så!edes taga dristisheten på sig och begifva sig öfver till Mirabesu, utan frukten att bli upptäckt. — Åter han! sttrade denne, då han fick se Rudolf. — Åter jag, svarad denne, i det han befriade sig från en sor kappa, hvaruti han sorgfatligt nade insvept sig, för att hindra i ? oll han skulle råka några sådana ans identitet. — Du gör rätt i att taga dina försigtigbetsmått, för alt ej blifva igenkänd, sade Miroheau. Jag har i dag fött veta, dt mina fiender beslutit att, räknadt från och med denn: alon, stländigt ha ett halft dussin Argusar under mina föuster, för att å veta alll hvad som tillra hos mig. — För f...! ropade Vorbelles. Det var således en Argus, som jag såg Lär vid porten; men jag var alltför väl insvept i min kappa. för att ban skulle kunnat igenkinna mig. Visst är det sannt alt midt på torget kom en viudstöt och borttog kappsnibben från mitt ansigte, och det var då som jag såg den der kerlen. — Som säkert såg dig äfven. — Det är möjligt. Men då man roza eftertänker saken så... lvad kan det egentlinen göra, om jag blir igenkänd? — Ingenting annat än den lilla enkla saken, att markis de la Fare får i morgon bituda v.ta, det hans systerson varit här i a!ton. — På hvad sätt då? — Emedan den if ågavarande Argus utgör en medlem af en hemlig polis, som tått sträng befallning alt hvarje halftimma aflägga sina berättelser inför erkebiskopen, och att erkebiskopen . ., de p:fixna, i alt betyga Ser sig