NR — AA AV motståndar., i fråga om vadet, angående Ermeinda. I denna ezenskap hade han ju bordt mot;rbeta sin väns planer. Men den muntre adelsmannen ville tusende gånger heldre förlora vatet, än kan ville förlora tillföllet alt bivista en scene scandaleuse. Hans lättsinne kom honom ut önska fallet och förnedringen af ell sträng tygd. Och sedan — hvad skulle vara mera roigt att åskåda än den gamle konsulns häpnad och vrede; hvad kunde vara löjligare än en gammal stel och träaktig lagkarl, dragen vid näsan af en ung bustru, ett skönt helgon? Hvad kunde väl slutligen vara mera intressant, än att se den rfärliga mördaredolken förslöss, mjukna och Jotliven antaga skepnaden af en oskyldig kärckspil? Sådana voro de tankar, som det förföriska perspektivet af Mirabeaus intrig visade för den lällsinnige och korttänkte Rudolfs blickar. Och upplösningen af denna intrig skulle ju, efter åtta dasar, e3a rum. Ännu hade man ej hunmt längre än till fjerde d:gen, och redan darrade fru de la Fare vid tanken på den totala förändring, som föregått inom benne. Ermelinda igevkände sig ej mera sjelf; bon irodde sig drömma, då hon erinrade sig hvad som händt; men olyckligtvis var det i benres bjerta cn röst, som protesterade emot alla illusoner. Markisinnan älskade redan Miraberu. Hon hade icke ostraffadt utsatt sig för behaget af hans blick och hsns ord. Nu mera fruktade bon intet förräderi af ecevalier de Vorbelles. Hennes enda fruktan var att denne skulle företaga sig att på egen hand utföra det, bvarom de båda hade öfverenskommit. Rolerna hade således förändrats, redan eter en dass förlopp. Det var nu Ermelinda som med ångest och bälvan följde alla Vorbelles rörelser och som, i sin ordning, tvingade honom att svärja, det ban ej skulle tillfoga Mirabeau något ondt;