Aftonbladet – 23 september 1845, sida 2

liksom jag kom hit, osedd och ohörd af alla. — Farväl, Ermelinda, farväl — tills i morgon! — I morgon! . . . nej, nej . . . återkom icke, Gabriel! . . . återkom icke; jag bönfaller derom! — ropade Ermelinda, utom sig af förskräckelse. Men Mirabeau var för långt berta för att kunna höra henne, och korridorens eko upprepade redan markis de La Fares steg. Den gamle kom in för att helsa på sin fru, innan han begaf sig till sina rum. I svängen af en löntrappa befann Mirabeau sig helt oförmodadt midt emot chevalier de Vorbelles, som väntade honom vid de nedersta trappstegen. — Chevalier! ni bryter vår öfverenskommelse, sade Mirabeau. Det var ju aftalt, att vi först efter åtta dagars förlopp skulle återse hvarandra. .— För tusan! :ag var ej i stånd att kufva min otålighet. : Nå väl — hur Jångt ha vi kommit? . tillade han med en ton af hemligt förstånd. — Vi ha hunnit till bror och syster, svarade Miraheau. — Omöjligt!... Du tilltror dig således att vinna vadet? — Jag vinner det. — Farväl, chevalier! — Farväl, grefvel . Och Mirabeau gick utför de sista trappstegen, vid hvilkas slut han råkade Christine, hvilken, enligt hvad man lätt kan gissa, bade blifvit hemma i huset, i trots af sin matmoders vilja, -— God afton, lillan! hviskade Mirabeau, i det hen, gåt nde tätt förbi henne, gal henne en hastig kyss på kinden. . Arlesiskan stängde, porten och skyndade upp i sin kammare: — Förtjust öfver denna lilla smekning, hade hon deraf tillräcklig sällhet för att dermed förgylla alla sina drömmar. Hennes sköna missfoster var tillfreds med henne — han sade henne det, då han gick förbi. — Hvad behöfde hon mer, för att vara glad och lycklig? (Forts. följer.)