naturen nedlagt i hans själ, om en ung, ren och älskande qvinna bade, oaktadt hans originella fulhet, redan vid hans första inträde i ynglingaåren, omfattat honom med sitt deltagande. Här kunde markisinnan icke hindra sig från att albryta honom, i det hon skildrade den olyckliga Sophie de Monniers öde. Hon hade ju varit ung, ren, kärleksfull. — utan att hennes dygder i ritigaste :mån förmått hos hennes älskare åstadkömima nåcon förbättring. soc : — Sophie, svarade han, kom både för sent och för tidigt. För?sent; derföre att jag redan var lastfull och förderfvad; för tidigt, emedan jag då icke ännu hade lärt känna den tomhet, som lastens och förförelsens njutnin:ar lemna efter sig. Nu är det onda gjordt. Charen har flugit mot sitt mål, till stor olycka för dem, hvilka hån under sitt lopp skall krossa. Det står ej i någons makt att hejda den..:och Dock .... jag bedrager mig — föll Mirabeau sig sjelf i talet. — Här sitter helt nära mig en qvinna, en engel, en ny Sophie, som lilläfventyrs torde ba denna makt. Hvem vet, om icke en uppriktig kärlek skulle lyckas henne bättre än hatet, om icke hjertats värma hos henne skulle vara mig nyttigare än hämndens åska!.... En öm blick, ett ljuft ord, en talande handtryckning har alltid verkat mera öfvertygande än dolken. -Den allusion, som dessa sista ord innefattade, var alltför genomskinlig, för att ej fattas af Ermelinda. Denna grannlaga och ärbara hyllning af en man, som var van alt mot alla fruntimmer uppföra sig på ett cyniskt sätt, förfelade ej att hos den unga markisinnan de la Fare uppväcka en hemlig och blyg känsla af njutning, hvarmed blandades en icke så liten dosis egenkärlek, denna omotståndliga driffjeder till så mycket ondt, och hvarifrån äfven de renaste qvinnonaturer icke äro fria. För Mirabeau, för denne i sådana saker erfarne man, var en enda blick nog, att visa honom ait uti djupet af Ermelindas själ en sträng