LEDRU ROLLINS SEDNASTE TAL TILL SINA VALMÄN I MANS. Den berömde fransyske advokaten Ledru Rollin bar7 nyligen hållit ett tal till sina valmän, hvilket förtjenar uppmärksamhet, hufvudsakligen såsom ett samladt uttryck af den radikala oppositionens åsigter om ställningen i Frankrike. Ledru Rollin tillbör, som bekant är, den yttersta venstra sidan, hvarföre ock färgerna i hans skildring på sina ställen äro ganska bjerta. I det hela skall dock detta tal utan tvifvel läsas med mycket intresse. För oss demokrater, så börjar talet, låta sig de mödosamma och dock ofruktsamma kammarsammankomsterna, så rika på sorg och osmakligheter, medelst några ord karakteriseras. I det inre: förtryck af friheten, förnekande af framskridandet, fullkomlig förgätenhet af revolutionstidens traditioner. I det yttre: dynastiska intressens förherrskande öfvervigt, försummandet af de nationella intressena, ett systematiskt nedsättande af vår national-ära och vår inflytelse. Hvem känner sig ej harmsen, då man ser, att under det England gör utomordentliga rustningar till sjös, ingenting göres för förstärkandet af flottan? Ett system, så afgöfande fiendtligt emot vårt lands sträfvande efter ära och folkets stolta anda, kan endast vidmakthållas genom våld eller svek. Också har Hr Guizot midt under freden och under det statsmakten uttröttar sig med knäböjningar för Europa, här fordrat fästningsverkens beväpnande omkring hufvudstaden. Hvad korruptionen angår, så lärer det vara svårt att pråla dermed på ett mera cyniskt sätt, än Hr Guzot gjort vid sitt sednaste tal till valmännen. Har han icke frågat folk, som njuta hans afgjorda gunst och eftertrakta tjenster och löneinkomster, om de ansågo sig sjelfve vara bestuckna genom emottagandet af någon belöning för sina röster? Har han icke låtit falla några såta ord öfver tryckfrihet, som han föregifver sig uppskatta såsom menniskotankens ädla rörelser? Tryckfrihet och yttranderätt bredvid bastiljer och under Septemberlagar — är det icke att drifva ett alltför stort missbruk med uttryck? Förgäfves söker Hr Guizot att, likasom förut under koalitionstiden, 1838—539, kasta sig in uti en hycklande liberalism. Nej! han tillhör hvarken sin tid eller sitt land. Han är ej af sin tid den partimannen, som, i stället att bekänna sig till jemlikhetens och broderlighetens tros-! satser, indelar menniskorna, följande troget sin: Calvin, efter en oblidkelig predestination i de från evig tid goda och de af evighet onda, och af hvilka de förra, nemligen de, som tänka såsom han sjelf, äro ämnade att obevekligen herrska öf-) ver de andra, straffa och skrämma dem; han är! ej af sitt land den doktrinär, som, utan att egna aktning åt Frankrikes väsendtligen på enhet rigtade anda, efter något slags brittiskt mönster organiserat en antagonism i statslifvet och vill inplanta den på fädernejorden, huru den än må strida emot natur och seder. Då den förträlade nationen höjer sin röst, för att fordra mera frihet, svarar han henne: Huru måste jag ej beklaga eder? Glädjens I icke åt en statsförfattning, som tillfredsställer jerdens största folk? Ja! vi hafva visserligen individuell frihet, men! med preventiva förvaringshäkten och tjogtals biomständigheter, som alla erinra om den gamla regeringens hemliga arresterings-ordres. Vi hafve tryckfrihet, men förenad med 48533 års drakoniska lagar, utan frihet för tryckpressen och utan garanti af jury. Vi hafve äfven brottmålsjury, men är den väl att jemföra med de oberoende engelska edsvurnes? National-suveräniteten är inristad öfverst uti våra lagtaflor, men huru utöfvas den ej af en oligarki, som icke erkänner andra rättigheter hos menniskorna än de, som öfverlåtas dem af herrskaren. Vi hafva äfven en representativ regering, men hos oss liknar den alltför mycket envåldsregeringarne. Hvad Engelsmännen hafva, det hafva de helt och med rätta; hvad vi hafva, är blandadt med en stark dosis af monarkisk despotism. Och den ifrigaste befordraren af denna tvetydiga, hoplappade konstitution förgudas af besoldade tidningar; i honom ser engelska pressen vår största statsman. De kalla honom fredens Napoleon — den välgörande anden, som genom sin klokhet, sin vishet har förskaffat Frankrike ett regeringssystem, hvilket betryggar det om den högsta lycka. Kanske befinver sig, på de skäl, jag vidare will utveckla, nu för tiden mera guld i vissa påsar än någonsin förut; men visst är, att det finnes så mycket mindre koppar i proletärernes händer. Pauperismens tilltagande kan ej förnekas. J talen om landets framsteg il välstånd: frågen då ojäfvige vittnen, frågen pärs-. kammarens finans-karlar, om vi icke med vårt! irliga deficit skynda emot bankrutten. J skryten: af att hafva bibehållit freden: men har den välj någonsin hvilat på osäkrare grundval än nu? Deni