Aftonbladet – 23 september 1845, sida 1

FRA ASA. Alltför många rörelser hade: skiftevis skakat Ermelindas själ, för att hennes fysik längre skulle kunnat motstå dem aila. Den unga frun vacklade och hennes svigtande knän nekade henne sitt stöd, då Mirabeau utsträckte sina armar, mottog och fasthöll henne der, med ett ljuft våld. En liten stund derefter satt den fullkomligt afdånade Ermelinda alldeles som ett sofvande barn på Mirabeaus knän, hvarefter hon småningom återfick sin sansning vid spiseldens välgörande verkningar. Man vet icke hvad som kunnat föregå hos henne under detta oförklarliga tillstånd, som är hvarken sömn eller död; men då hon åter öppnade ögonen, tycktes hon vakna ur en dröm, full af de mest hänförande illusioner. Det melankoliska leende, hvarmed hon nu helsade Mirabeau, gjorde på honom ett så rörande intryck, alt han ett ögonblick frestades att afstå från sin bämdplan. Men intrycket och den goda tankan utplånades lika hastigt; ty så snart markisinnan de La Fare fann, att hon icke mera kunde se sakerna ur samma synpunkt som förr, n mindre kunde se dem i deras rätta ljus, fann bon rådligast att taga flykten. Hon ryckte sig ledes ur Mirabeaus armar och ilade mot dörren, n hon likväl fann stängd med dubbelt lås. — Hvarföre fly mig? ... Ar ni rädd för mig? I frågade Mirabeau. Ermelinda nedslog ögonen, för att undslippa verkan af interlokutörens blick. — Jag är aldrig rädd för någon, svarade bon slutligen långsamt, i det hon sökte återvinna sin vanliga stoltbet. — Och deruti gör ni rätt min fru, återtog han, ty på min heder ni har något skäl att frukta mig. — Om så är, hvarföre stänger ni då denna