Aftonbladet – 23 september 1845, sida 1

inför hvilka ban framdeles kom att tala. Hafvet, hopen, qvinnan — allt detta är lika, utgör ett och detsamma, i anseende till rörligheten, bullersamheten och intryckens hastighet. Och dessutom: hvilket herrligare, rikare och mera inspirerande ämne kunde väl Riquetys son välja, in den fabelaktiga och otroliga berättelsen om hans egen tillvaro och hans eget lefnadslopp? Markisinnan de Ia Fare trodde sig förflyttad ill de nio kretsarne af Dantes under ordiska rike, lå Mirabeau med elddrag målade för benne den oupphörliga kedja af plågor, dem hen under sin barndom nöjdgats undergå, till följd af sin fars srofva och oöfvervinneliga antipati. Hon följde med ett stigande och smärtfullt intres:e alla phaserna af denne Pierre-Buffitres) förskräckliga öde, detta beklagansvärda birne, hvilket en dag skulle bli en Mirabeau. Hon darrade af ångest och fasa, då ban, på Teciti manår, lät henne intränga i alla de nedriga laster och brott, hvaruti hans familj hade sölat sig. Då begrep bon det olycksaliga och oundvikhga inflytande, som den orena och förpestade atmosfer, hvari han lefvat och fostrats, nödvändigt måste haft på hans unga sinne. En känsla af beundran, af enthusiastisk örelse bemäktigade sig henne vid vissa perioler af hans berättelse, synnerligast då han med de hjertaste färcer skildrade hvad han bief, då han var ett rot för eländet, lasten och alla tyranniets retelser, samt dernäst med de skönaste ord afmålade hvad han kunnat blifva, om dygga och kärleksfulla föräldrar hade hos honom utvecklat de ädla frön, de dygdiga böjelser, dem ) Ett namn, som markis Mirabeau gaf sin gon, då han ännpu var helt ung,