Aftonbladet – 22 september 1845, sida 3

sar SES EEE ine ormar varar se ranersare melinda lät, mot sin vilja, hänföra sig af desss skingrande intryck. Sittande utmed spiseln, der breda hvita lågor flammade, hvirflade och lekte, lyssnade hon uppmärksamt på det regelmessiga ljudet af vedens förbränning, då och då afbrutet genom en explosion. af gnistor, eller af den bastiga glansen af en sticka, som snart nedföll såsom glödande kol. En jemmerlig klagan af vädret, som pep genom dörrspringorna, det aflägsna bullret från en vedgård, det dofva arbetandet af en insekt, som gnagde på de gamla möblerna, det fantastiska skramlet af en tapetbit, som lossnat, — allt detta störde i hvarje ögonblick den moraliska jemvigten hos Ermelinda. Hon spratt till och störtade upp, tog tre steg framåt, utsträckte armen och hvässade blicken, hvarefter hon åter, allt mer och mer försvagad af dessa häftiga både kroppsoch själsrörelser, satte sig, med allt mer förslappade nerver, för att, vid aldra minsta buller, förnya precist samma manöver. Med ofrivillig bäpnad började hon då, att i sina tankar genomgå prologen till den hemska dram, hvars upplösning hon snart skulle åstadkomma. De oförklarliga omständigheterna med den bortröfvade, återgifna och ånyo borttagna dolken bekräftade i hennes ögon den oemotståndliga makten af en fiende, den hon nu gick att med en enda rörelse af handen tillintetgöra. Under tiden verkade hennes upprörda inbillning, att hon i de fantastiska bilder af ljus och skugga, som af lågor och kol danades i eldstaden, tyckte sig mer än en gång se Mirabeaus förfärliga ansigte. Betagen af dessa små villfarelser, stundligen förnyade för hennes ögon, drog hon häftigt