Aftonbladet – 22 september 1845, sida 3

Hon inneslöt sig derföre i sin kammare, der hon, med ena handen på dolken och den andra på en bönbok, afvaktade den utsatta timman. Då markis de La Fare, som alltid ville visa sig med stor ståt, hade medtagit alla sina lakejer och chevaliern äfven var borta, funnos i hela det stora hotellet icke mer än tvenne qvinnor — Christine.och Ermelinda sjelf. Klockan half tio gjorde markisinnan sig af med. Christine, i det hon skickade henne bort, i något ärende. Christine gick, ganska gerna. Ermelinda blef således ensam. Hon hade ännu cn half timmas väntningstid. Glad öfver att hafva undanröjt alla hinder, stolt öfver att ändtligen finna feltet öppet mellan sig och sin fiende — fri från alla fremmande sysselsättningar och förströende tankar, lifvad af det religiösa nit, som hon benämnde sin inre kallelse, egde den unga svärmerskan hela denna sublima renhet, hela denna upphöjda sjelfständighet, som alstras af medvetande!, att man har en hög pligt att uppfylla, en ötvermensklig kallelse att utöfva. Om Mirabeau råkat komma i detta ögonblick, hade han varit förlorad, ty Ermelinda skulle då ba sprungit emot honom med upplyftadt vapen och lugn själ, stödd af en fanatisk tro, på en inre styrka, som ännu icke rubbades af någonung i verlden. Men hvem har icke känt och erfarit väntans försvagande verkningar? Hvem vet icke att den solda!, som, lifvad af ett eldigt mod, längtar att komma I handgemäng med fienden, stundom känner sig svag och darrande, då han måste vänta på honom, med foten stillastående på marken och det overksamma geväret på sin axel? Er