Aftonbladet – 22 september 1845, sida 2

— Min Gud, min Gud! kom mig till hjelp ropade markisinnan, i det hon nedsjönk på sin bönvpall. Herre! värdes förskingra det mörker, som omgifver mig. Sönderslit den bindel, som förräderiet knutit för mina ögon! En stund derefter. började hon kämpa emot det enerverande inflytandet af dessa sammanhopade, besynnerliga händelser, till hvilka hon ej kunde uppleta någon endå sannolik orsak. Hon återfick småningom sin kalla och genomträngande själsblick, hvarmed hon sökte fördela denna massa af sammanhopadt töcken, att leta efter utgången ur denna underjordiska labyrint, hvari hon tyckte sig förflyttad, och att komma ifrån denna ostadiga ståndpunkt, denna slippriga mark, som hon kände darra under sina fötter. Men alla hennes försök voro och förblefvo fåfänga. Det ljus, som hon tyckte sig vilja i klara strömmar sprida öfver alla de omgifvande föremålen, tycktes deremot sammantränga sig kring henne sjelf allena och skada hennes syn, i stället att lysa och vägleda henne. Och för att finna utgången ur denna dedaliska håla, egde hon ingen annan tal:sman, intet annat besvärjelsemedel än — Mirabeaus lakoniska och fräcka biljett. — Jag skall vara i ert rum i afton, klockan tio... Vänta mig der, upprepade hon åter. — Nå väl, jal... utropade den unga frun, eldad af en plötslig idd,... emedan han utfäster sig att komma, skall jag vänta honom. Jag skall i afton och just i detta rum utföra det verk jag ämnade utföra en annan tid och på ett annat ställe. Från detta ögonblick blef Ermelinda lugn, och i samma sinneslörfattning som en offerprest, hvi!ken är säker att offret ej skall undgå honom, begaf hon sig till salongen, der hon träffade markisen och cheyaliern,, hvilken sednare, på den förres uppmaning; stodi. begrepp att begifva sig ut, för att hos erkebiskdpen aflägga ett besök. Vid markisinnöäns itfträde ville Rudolf åter sätta