Aftonbladet – 22 september 1845, sida 2

dolk. — Samma afton var den åter i hennes sängkammare, tillika med följande biljett: Rudol!f är ingen förrädare. Ni kan ha förtroende: för honom. Mirabeau. — Åter han! ropade markisinnan, och fortfor att läsa några ord, hvilka med finare stil voro tecknade inunder: I afton skall allt bli förklaradt. — Jag skall vara i ert rum klockan tio. — Vänta mig der. Tulintetgjord af dessa ord, hvilkas besynnerliga bemlighetsfullhetoch förolämpande säkerhetston trotsade alla förnuftiga tankar, alla möjliga och upptänkliga slutsatser, satt Ermelinda flera timmar å rad på samma ställe, med pannan stödd mot handen, bemödande sig att förjaga den plågande illusion, den marterande dröm, under hvars mflytande hon trodde sig vara. — I mitt rum .... iafton..-.. klockan tio ... upprepade hon mekaniskt, i det hon gnuggade biljetten mellan sina fingrar. — Jag bedrar mig ju icke ...det är ju verklighet, icke dröm? — Här har jag Ju denna biljett, denna samma underskrift, som Rudolf i går morgons igenkände för att vara vår fiendes, — Vår fiende?.... Ja, min, markis de la Fares, hela adelns, konungamaktens, religionens!.... Men, är han då äfven chevalier de Vorbelles fiende? — Gjorde jag icke orätt, da jag förenade mitt gamla och heliga hat med denve mannens plötsligen uppväckta ... kanske låtsade?.... Det är ju otvifvelaktigt, att Mirabeau är i hemligt förstånd med någon här i buset. — Det misstostret känner alla mina planer; ban bortsnappar, återger mig och borttager äter min dolk, alideles som om han ville visa huiu han leker med min svaghet. — Han kommer i milt rum i afton ...,. klockan tiol..-.-. Kanske har ban varit här förut .... måhända var det han, som härom afton lyssnade på oss, utaulör deona dörr. — Men nej; — Christine skulle ha sett honom — och dessutom xrkuile icke han upphält något rop.